Category Archives: Sorg

Änglavakt, om ni frågar mig!

Posted on by
10

image

Det händer bara mig!
Har tyckt att bilen varit konstig. Häromdagen var den inne på ”felsökning” på Lahalls Bil i Borås då instrumentpanelen indikerade ett besök hos en förstå-sig-påare. Att det var något fel på växellådan visste jag/vi ju. Den verkade varva och inte växla upp eller ner som den skulle…
Jo,men visst Sherlock!

Idag,strax efter 15.00 utanför Blomsterjätten, så skulle jag åka först till Fritsla för att hämta barnen, sen hem och möta upp Maken för att sedan åka till Gekås, Ullared.

Som historien redan förtäljt, genom fotot ovan, så blev det inte så.

Jag satte mig i bilen. Den startade. Lade in backen. Den backade inte.
Försökte ALLT. Till slut la jag i friläge och puttade bak bilen och tänkte att den säkerligen funkade i ”drive-läget”.
Not! Luktade bränt då motorn varvade hela tiden.

Maken hade jag givetvis redan varit i kontakt med. Och han var på väg. Beklagade mig på FB om mitt härliga liv.
Maken kom ca 20 min senare. Konstaterade även han att bilfan var krasslig (No skit Sherlock nr2).
Tills slut gick den framåt. Vi åkte till Lahalls bil i Skene.

En styck man på företaget konstaterade även han att ngt var fel (hello! Sherlock nr3 idag).
Han berättade även att alla mekaniker slutat för dagen och att de tidigast kunde ta emot bilhelvetet om två VECKOR (!!!!!!!!).

Veckor???? Seriöst!!! Vi skulle ju till Gekås FfS!!!!
Han informerade om att bilen inte skulle köras mer än max hem (inser att jag borde jobba med bilar – jag kan och vet ju redan allt som fackfolk konstaterar).

Jag kör hem En Styck Grön (läs: skrikturkos) Opel Corsa Swing Årsmodell -95 UTAN avgasrör (!!!!)
Syns, hörs och märks.

Nåväl. Jag slipper gå.

Barnen hämtas och vi fraktar oss brummande (UNDERDRIFT) hem.

Vid brevlådorna (typ 1 km hemifrån) är maken i den grå Santa Fe’n.
Han viftar för att markera att vi ska köra före.

Och det gör jag.

Kommer hem. Låser upp. Barnen går in. Jag släpper ut hunden. Går för att hämta ved…

Och då kommer Maken springandes.

Bilen brinner!

112 ringdes (som var tvungna att få vägbeskrivning), de kom och körde fast, två däck i fiket är standard uppe på Kullen.
Men som alla vet har brandmän långa slangar. Så de fixade biffen!
Och som pricken över i:et så kom en polisradiolyssnande tidningssnubbe fotandes.

Wieeee!!!

Nä. För den som undrar.
Gekås en annan dag tydligen!

Förresten. Nån som vill skänka en stackars kvinna en bil?

DNA-svaret kom idag!

Posted on by
14

Den årslånga resan fick äntligen ett slut.

Långfingret till dig, ja du ja, Anna. Hoppas att du hittar rätt både gällande dotterns far samt dig själv.

I brevlådan med dagens postskörd låg ett brev från Värmlands Tingsrätt. Tog flera minuter innan jag tagit mod till mig att öppna det. Jag har under hela tiden intalat mig att det TYVÄRR varit så som vi INTE önskat. Bara för att vara förberedd den dagen beskedet kom.

Idag kom det. BESKEDET.

DNA:t visade: Stefan är INTE far till barnet.

Underbart för killarna. Och mig.

Sist men inte minst. Stackars, stackars lilla flicka. Drygt ett år gammal, med en mamma som haft sex med fler under samma korta period på ett ställe som Psyket i Borås. Sol & Kärlek till Dig, Alice. Måtte livet te sig annorlunda än Din start.

Först idag, kan vi släppa allt. Nu går vi vidare. Vi som fanns där. Då. När det var som det var. Men kanske inte som det skulle. Men just VI. VI som i VIDARE.

Per Aspera Ad Astra

(genom svårigheter mot stjärnorna)

Efter regn kommer… mer regn!

Posted on by
10

I ett förvirrat ögonblick, trodde jag att jag skulle sluta blogga.

Vilken idiot jag är. En gång bloggare – alltid bloggare! Det är ju för sjutton jag som myntat meningen. ;) Jag ska sitta på hemmet och uppdatera om vad jag pysslar med för spännande saker. Och givetvis dela med mig av bilder på min pimpade rullator.

Däremot ska ni vara riktigt glada över att jag inte skrivit den sista veckan. Fy faaaaaaan, vad hemsk den varit. Ähhh. Jag skojade. Inte hemsk. Utan FÖRJÄVLIG upphöjt med miljarder. Och det, mina vänner, är INTE roligt.

Efter att ha varit hemma med Rasmus för ett par veckor sedan så var det dags igen. Glädjen över att vara tillbaka på jobbet blev inte långvarig. Tisdag strax innan lunch ringde dagis. Rasmus 38,3 i feber. Jippie. Eller inte. Och igen ”ont i munnen”. Blåsor igen. På vårdcentralen sa de att det bara är att vänta ut och läka av sig självt. Jäkla virus. Det innebar att Rasmus inte åt, inte sov och bara gnällde och grät.

Det i sin tur innebar att jag inte sov, grät och gnällde. MYCKET. Som en härlig ”grädde på moset” var det årsdagen sedan Dennis och Pontus far gick bort. Det är mycket blandade känslor och minnen som dyker upp vill jag lova. Bläää! Och sen på det ha en make som inte förstår alls.Blä igen!

Fredag tidig kväll var nästan ett Hallelujamoment. Åkte till byn för att handla. Jippikajjej. Lite vin, otroligt smarrig pasta med kycklingfilé mm och X-Factor och då kom veckans första leende. Lördag, Borås och Knalleland. Wiiiie. Åt pizza på Norrmalm (ta nr 40 med vitlök om du åker dit). Softade. Pusslade (japp du läste rätt – terapi) och avrundade kvällen med att halvt böla ihjäl mig till Så mycket bättre!

Klockan är snart 1 och jag har inte hunnit lipa över något – ÄN.

Foto: Härlig nyårsoutfit. Håll till godo. Blir inte bättre än så här.

Imorgon är det jag som åker till jobbet. Oavsett vad. Blir nån sjuk, så får helt enkelt Maken vara hemma. Jag har gjort mitt. – Kära kollegor, ni slipper nog baskelusker om vi inte tungkysser varandra.

Skulle precis lägga in en bild. Klockan är nu 5 över 1 och jag kan härmed stryka inte bölat direkt. Inga bilder kvar alls, sen datorn havererade. Wiiieeeeeeeeeeeeee!

Ska googla fram något fint. Eller fult. Ooops. Gotta´go! Bacon har rymt! (vår gris)

Foto: Vår käre Bacon – storrymmaren.

 

 

Jag har blivit stämd

Posted on by
10

Cirkusen verkar fortsätta, trots att Dennis och Pontus far gick bort 1 november.
Ni som hängt med vet att en kvinna hörde av sig ett tag därefter med informationen om att trodde sig ha ett barn ihop med Stefan.

De hade träffats på psyket i Borås och haft ett sexuellt förhållande. Vilket hon tydligen haft med flera under deras tre (!) gemensamma veckor där. De hade därefter inget ”förhållande” och så dyker då detta samtalet upp, efter att hon hittat min blogg samt läst om begravningen.

Kvinnan trodde att JAG tagit Stefans pengar och att vi därför skiljde oss. Jag berättade delar av sanningen.

Dödsbouppteckningen gjordes och givetvis fanns det ingenting för någon att ärva.
Jag bad henne be de andra ”kandidaterna” lämna DNA först INNAN man kontaktar/kräver en sörjande familj.
Men icke då.
Så Socialtjänsten där hon bor lät en advokat föra barnets ”talan” och nu har även modern gjort likaså.

Så jag har blivit stämd. Som barnens förmyndare och ensam vårdnadshavare.
Om inte Rättsmedicin har kvar hans DNA så blir Dennis och Pontus tillfrågade om att lämna DNA.
Det är de inte intresserade av.
De har träffat henne i samband med besök hos son far på psyket. De har genom detta samt sin fars uttalanden bildat sin uppfattning. De vill helt enkelt inte ha med den här situationen att göra!

Själv trodde jag att det skulle räcka med begravningen samt bouppteckningen av en man jag skiljt mig ifrån för dryga 11 år sedan.

Det värsta i detta är, att barnet var några månader när han dog. Hon har inte ansträngt sig att leta upp fadern till barnet under hela graviditeten samt barnets första månader utan först EFTER han var borta.

Och ännu mer sorgligt är att det genom åren varit både en och en annan som hävdat samma sak.

Suck. När tar detta slut? Först när jag dör?

Högtider

Posted on by
2

Mer och mer påtagligt för varje högtid som passerar.

20120330-182504.jpg

Ett hjärta kan brista. Inte en gång. Inte två. Utan om och om igen.
Vissa saker får man inte svar på. Vissa saker får man helt enkelt lära sig att leva med.
Jag vet iallafall, att OAVSETT vad, så kommer jag ALDRIG släppa eller svika de mina.

No matter what!

Miljarder tack för er som tar mig för den jag är.

LOVE
PEACE
UNDERSTANDING

Andas in, andas ut… andas…

Posted on by
4

Likt ogräs, ploppar de upp. Kvinnorna i mitt X:s liv.
Både nu och förr.

Denne man var om sig och kring sig, om man säger så!

Vid den tiden då han dog, hade han ett förhållande med en kvinna som tidigare var personal på det behandlingshem han bodde på. Hon fick sparken utav förklarliga skäl.

Innan detta hade han huserat även på psyket i Borås. Där träffade han en annan.

Den kvinnan hörde av dig för dryga månaden sedan. Till mig på min mobil. Hon hade hittat mig och min blogg och inlägget om begravningen.

Där börjar cirkusen.

Hon visste inte om att han var död (det hade gått nästan fyra månader OCH hon har en dotter som hon säger Stefan är far till.

Jag frågar om det kan finnas fler ”kandidater”. Men icke då! Hon var så säker!
Allt eftersom samtalet lider, framgår det att Stefan lurat henne och sagt att vi skiljde oss gör att JAG tog alla hans pengar.

Alla som vet, har också koll på att varenda krona gick till knark och sprit.

När jag berättar sanningen säger hon att det KANSKE finns ännu en möjlig kandidat.

Herregud!!!

Hon skickar bilder på en flicka och undrar om jag ser några likheter mm.

Efter meddelanden och samtal mm orkar jag inte mer. Förklara för henne att killarna inte tar något intresse samt att hon får lösa det på annat vis.

Tills idag.
Suck. Dubbelsuck.

Då hör hon av sig och ber mig fråga killarna om de vet vem Kim är. Det ska tydligen vara en kompis till Stefan som bor i Gbg. Han har hon tydligen också haft sex med. Och att nu familjerätten samt advokaten var inblandade.

Mitt svar var att de inte visste vm han var samt att hon skulle be sin advokat kontakta mig.

Fick inget svar. Så jag bad om advokatens namn och nummer.

Och fick pratat med advokatens sekreterare, få advokaten var upptagen.

Nu har sms haglat hela eftermiddagen och alldeles precis ringde han äntligen upp.
Nu fick jag berättat min version. Hon är inte ens hans klient utan barnet, då socialtjänsten gått in i ärendet.

Jag har snäll sagt till henne att hon kanske utav hänsyn till killarna, kanske skulle försökt hitta den andre först.

Det bör dessutom tilläggas att hon inte en enda gång tex frågat vart han ligger begravd.

Kan inte sluta tänka på de stackars paren som hela livet FÖRSÖKER få barn men misslyckas av en eller annan anledning. Och så kommer det till barn till den här världen, där mamman inte ens VET vem som är pappan. Och sen dessutom OM hon får klarhet i det, inte ens då kan hon berätta för sin dotter om VEM pappan var. Inga gemensamma minnen, ingen kärlek.

Ingenting.

Sorgligt!

701124-111101 Stefan Carlén

Posted on by
4

 Stefferam

Och så här blev det:

Igår hade vi ceremonin/begravningen för Stefan, Dennis och Pontus far. Det här inlägget är tillägnat de som deltog samt de som inte hade möjligthet att göra det.

Ceremonin var borgerlig och hölls i Fässbergs Kapell. Deltog gjorde:

Dennis (och hans flickvän Kajsa), Pontus, Tobias och jag, Stefan s mor Birgitta, hans syster Gina, Janne och deras barn Micaela och Magnus, kusin Johnnie med fru pch barn, Marie (”låtsassyster”) , Min närmaste väninna/”syster” Liv och hennes son Mikael, Stefans vän Mattias samt Ulle och Stefan S samt Anki.

Ceremonin ”öppnades” med musik. S. O. J. A. – True Love. (LÄNK) Låten Stefan spelade om och om igen det senaste enligt hans söner.

Därefter höll jag ett ”välkomsttal” enligt följande:

Hej och varmt välkomna, familj, släkt och vänner. Det är jag som är Mira, Dennis och Pontus mamma och Stefans fd. fru.

Anledningen till att vi samlats här i kapellet och inte i kyrkan beror på Stefans önskemål kring sin tro. Jag vill att ni ska veta att det sista vi velat är att trampa någon på tårna. Tvärtom. Det är svårt att vara alla till lags. Och otroligt svårt att ta beslut när det finns flera viljor och önskemål.

Dessutom vill jag räta ut vissa frågetecken och påståenden. Stefan tog INTE livet av sig och han har INTE fått” hjälp” av varken mig eller någon annan. Tyvärr kan jag inte säga att han dog en naturlig död. Det är dock en naturlig följd av ett långt missbruk.

Vi ska nu hedra hans minne här idag med bl a musik – Stefans stora passion här i livet.

Det enda vi, Dennis, Pontus och jag tagit hänsyn till är Stefan och hans önskemål. Med all säkerhet visste vi TRE saker.

1. Han ville kremeras.

2. Han ville ligga bredvid sin syster Cacci

3. Inget religiöst ”dravel”.

Utifrån dessa tre önskemål ser dagen ut som följer…

Kärlek & Respekt till Er!

Sen talade Marita, pratade lite allmänt om Stefan och läste ett par dikter. Därefter ännu en låt. EVERLAST – White Trash Beautiful. (LÄNK) Stefan i ett nötskal. =)

Efter låten, dikt igen. Därefter ELVIS – In the Ghetto (LÄNK)

Marita igen, dikt och visdomsord.

Avsked vid kistan. Sen Steffes favorit Frank Zappa – Camarillo Brillo (LÄNK)

Avskedstal från mig enligt följande:

Å mina söners vägnar och mina egna, tackar vi för er närvaro denna dag. Vi vet att Stefan och hans oroliga själ nu äntligen fått frid. Äntligen ser han ljuset.

För er som undrar gällande urnsättning, så sker detta om tidigast en vecka. För mer information gällande detta får ni kontakta Fonus i Mölndal. Han kommer därefter ligga i familjegraven där mormor Hedvig samt hans syster Cacci ligger.

Nu säger vi ett hjärtinnerligt tack. Vi har själva valt att ha detta tillfälle som ett sista avsked.

På återseende allihopa. Ses vi inte i Jordelivet, så blir det på andra sidan.

Kärlek, Respekt och ljus till er!

Tack!

Och sista låten blev mitt eget val. Nicke Borg – Leaving home (LÄNK)

stefan

 (så fort jag varit i kontakt med Marita samt Fonus, så uppdaterar jag här med vilka dikter mm)

 

 

 

Brevet till dig, eller DIG eller bara mig?

Posted on by
6

Ny vecka och nya möjligheter, heter det ju. Möjligheterna finns där alltid, men det har inte blivit att man varken tagit dem eller ens märkt dem.

Vi har tagit en dag i sänder. Vardagen fortsätter.

Pontus fortsätter vecka två på sin prao på NetOnNet. Fattar ni!? Han praoar trotsallt. Likaså Dennis (går i skolan). Han går ju på gymnasiet och de har bara varit borta två dagar vardera sen det hände. Anmärkningsvärt! Och såååååååååååå bra! Att sitta och fundera i sin ensamhet är nog aldrig bra.

Det bästa vi gjort är att vi några timmar efter vi fick beskedet om att han gått bort, att vi tog beslutet att skriva om det på FB. Det har varit blandade känslor och åsikter om detta bland andra.

Men helt ärligt.

Mina söner och jag bestämde detta. Och vi resonerade som si så här: Nu får folk veta, de slipper ringa och låtsas prata om vädret, de slipper spekulera osv.

Så fort man själv öppnar sig, visar sig en hel värld av förstående närstående. Det är lätt att beklaga någons sorg och/eller förlust men känslan av att dela sina tankar och känslor med nån som verkligen VET och förstår är underbart och ovärdeligt.

Som jag nämnt tidigare så har maken och jag underförstått blivit anklagade för att ligga bakom dödsfallet. Den chocken la sig tack och lov ganska fort. Det är bara beklagligt att en tragedi kan dra fram såna sidor hos vissa. Varför måste man hitta en syndabock? Vad händer med folk när de förlorar någon? Och varför reagerar vi så olika? Varför försöka göra någon till ett helgon när de tagit sitt sista andetag?

Jag kan med handen på hjärtat säga att vi gjorde ALLT och mer därtill för Stefan. Han är och var trotsallt far till mina två äldsta söner. Han och jag levde i ett mycket destruktivt förhållande i 8,5 år som slutade med att han fick 15 månader för misshandel av mig. Vi skiljde oss, jag flyttade till Varberg, tog tillbaka honom för att ännu en gång konstatera att kärleken inte övervinner allt. Den tom dör efter ett tag. Helt plötsligt är den borta.

Därefter fortsätter han sitt liv  på sin bana och lämnar inte mig ifred. Den 4 juni 2002, grips han och tre andra personer och han får ett straff på fem år.

Månaden därefter träffar jag Tobias.

Han tar tag i spillrorna av det som en gång var jag, han blir mannen mina söner blir uppfostrad av. Tillsammans bygger vi upp ett liv, en familj och ett hem.

När det är dags för muck, så är det vi som hämtar honom. Vi som låser upp dörren till hans lägenhet, som vi möblerat samt står på kontraktet för. Vi köper maten han och hans söner ska äta…

Och så här håller vi på. Tre bostäder senare, ännu ett fängelsestraff senare och ett par behandlingshem senare, så är slutdestinationen ett faktum.

Stefan dör av en överdos heroin i en lägenhet i Mölndal. Han har inte tagit livet av sig, han har inte blivit mördad, han har inte blivit tilldelad dåligt heroin. Dåligt omdöme som hos alla missbrukare, så tog han för mycket av det. Inte svårare än så.

Vi såg honom hellre som vän än fiende och gjorde det som stod i vår makt för att hjälpa. Det sista som överger en är ju som bekant hoppet.

••••

Att se dig på rättsmedicin när jag tog avsked var ett bra beslut om än fruktansvärt. Du såg ut att äntligen fått frid. Det gör mitt hjärta gott. Hoppas nu de andra tar sitt förnuft till fånga, så du kan gå till ljuset och inte hänga kvar här som en osalig ande.

Du sitter säkert där nu och skakar på huvudet och skäms å mina vägnar. Mira - The DramaQueen. Du har så rätt Steffe. Det blev och är mitt sätt att överleva. Att berätta. Helt enkelt prata om det. Jag vet att du är tacksam för mycket. Vi hjälpte mer än folk tyckte var normalt. Handen på hjärtat! Vem hjälper sitt missbrukande X?

Det är jag med. Tacksam alltså! Du gav mig Dennis och Pontus. De är fina killar och jag har kämpat väl. Du har fått ta del av deras liv så mycket du önskat. Tyvärr missar du att vara delaktig i framtiden såsom vid studenter, jobb, lägenheter, körkort, bröllop, barn, dop mm. Visst bestämmer ödet en del. Men var du tvungen att skynda på processen så? Alla chanserna du hade till att göra något vettigt av ditt liv!

Vila I Frid, Stefan. Här fortsätter vardagen. Imorgon torsdag, massa tvätt, måste dammsuga, killarna måste ha nya bankkort och id-kort och snart är det löning och räkningsdags. The Show Must Go On.

Vi ses när vi ses!

Mira (Myran)

 

 

La Familia – Störst av allt är kärleken!

Posted on by
4

God afton alla goa vänner, läsare och alla andra.

Vi kör vidare här. Helgen har gått i familjens tecken som ni kanske redan förstått. Miljarders miljarders tack för de goa kommentarerna. Känslorna bubblar verkligen över när man inser hur fantastiska människor man har omkring sig. Alla har vi olika livsöden och ingens smärta är större än någon annans.

Sen jag var på Englagård på en kurs och hörde Satyam säga: ”Det du känner är aldrig fel!”, har jag alltid tänkt till lite extra! Att se någon förtvivlad över ”spilld mjölk” gör mig GLAD. DET mina vänner, betyder att just DEN personen haft lyckan och glädjen att slippa större tragedier i sitt liv. Men som sagt var. Den känslan just DEN personen känner just då går inte att förringa. ALDRIG.

Vi, Familjen Nilsson (och stora grabbarna Carlén) har haft en lugn och skön helg. Frågar ni de stora gnäller de säkert. ;) Igår mata fåglar, idag grilla. Stackars ungar! ;)

111113,1

111113,2

Störst av allt är kärleken! Med tanke på vilken fantastisk familj jag har, blir resten simpelt.  Eller vad jag menar är, tillsammans är vi starka!

Kärlek & Respekt

Mira

Polisen, rättsmedicin och ett par hundar.

Posted on by
6

Det är tungt. Både fysiskt och psykist. Vi gör som alla andra i sådana här situationer - tar en dag i sänder.

Jag lider med mina stora söner. Hur kan man trösta? Man vill säga de rätta tröstande orden, finnas och underlätta deras liv och sorgearbete. Det går inte! Visst. Jag finns här. Men detta tar tid.

Chocken har väl lagt sig. Sorgen finns, de flesta frågetecknena har suddats ut. Nu är det ett lugn samt lättnad som infunnit sig. Ni som känner till historien förstår vad jag menar.

Men jösses vad det tillkommer mycket som nära anhörig.

Killarna har varit i hans lägenhet och valt ut saker de vill ha. Polisen ringde om saker som skulle hämtas, rättsmedicin har gett ett erbjudande om ett sista avsked, varit i kontakt med släkten på hans sida. Osv.

Tack och lov har vi Tobias. Han tar tag i alla praktiska problem. Alla telefonsamtal som måste göras med alla tänkbara instanser.

Ta hänsyn. I första hand givetvis till vad killarna vill. Sen höra vad de andra tänkt sig. Det här är en härva utan dess like. Hur ska begravningen/ceremonin vara? Vem tar hand om det? Ska man ha något efteråt?

(texten ovan skrev jag i förra veckan)

Sedan dess har det varit en cirkus. Fy faaaaaaaaaaaaan! Som en dålig film. =(

Vi (killarna och jag) åkte till Polisen för att hämta hans personliga saker (dvs kläder, telefon och halsband). Helt chockad tog jag emot två SOPpåsar (ni vet såna där vita man har typ till hushållssopor) med hans personliga saker. Osmakligt om ni frågar mig. En brun påse hade varit miljarder gånger bättre! Har de inte råd med det så får jag personligen sponsra med det så andra slipper samma sak.

Sen direkt till Rättsmedicin för avsked. Mötte upp Stefans kusin Johnnie med fru Nina, Stefans systerbarn Mikaela och Magnus samt Stefans mor Birgitta. Alla utom Pontus valde att gå in.

Fy faaaaaan säger jag bara. Han såg ut som han sov med en frid i ansiktet jag aldrig sett. Så det var inte det som var jobbigt. Det som gjorde det extra jobbigt var hans mor som verkligen aldrig tänker sig för innan hon pratar. Varför skulle det tillfället vara ett undantag?

Dagen innan han hon ringt mig för att mer eller mindre anklaga både Tobias och mig för att ligga bakom hans död. Ja, ni hör ju själva! Nog för att sörjande kan balla ur, men jösses. Detta måste ändå ta priset! Nu går jag inte in på detta vidare med respekt för andra anhöriga.

Som närmast sörjande fick vi dessutom två hundar på halsen. Jordens största rottweiler samt en pitbull. Grattis Familjen Nilsson. Det löste sig dock på ett dygn och båda hundarna har nu nya mattar som göra allt för dem.

Igår hörde min fd. svärmor av sig – IGEN. Nu med anklagelserna att vi kör över henne. Nu är ju faktiskt inte fallet så att han lagt undan en massa pengar för begravning, ceremoni mm. Inga försäkringar. Ingenting. Dock brukar väl knappast missbrukare prioritera sådana saker. Inte heller han. Inte hans familj heller. Så med andra ord blir det socialtjänsten som får ta hand om den biten.

Men eftersom Tobias redan varit i kontakt med dem, så fick Birgitta reda på det när hon ringde… och nu anser hon sig överkörd. Var fanns hon i alla år Tobias och jag hjälpte honom varje gång han muckade?  Stod hon på några hyreskontrakt? Fixade hon möbler, porslin och mat?

Och ja, för den som undrar. Ja, jag blev bitter. Eller jag menar, jag ÄR bitter.

Ge mig bara alla papper jag ska skriva på. Gör hur ni vill. Han ville kremeras, han vill ligga brevid sin syster Cacci, och givetvis sin bror John som också dog av en överdos för ett par månader sedan. Vad finns det att bråka om?

 

Suck! Eller nä. Dubbelsuck!

Nu har vi ”bara” ceremonin kvar. Hur den blir vågar jag inte ens tänka på. Men efter det, så ska vi förhoppningsvis kunna gå vidare. Nu med endast de kvar i våra liv som vi VILL och KLARAR AV att ha omkring oss. Nu väljer vi själva!