Ok, jag har nästan kommit mig upp ur mitt melankoliska stadie här borta. Jag har lyssnat på Lars Winnerbäck på hög volym. Suttit med solglasögonen på balkongen och bara varit. Jag har skurat badkaret och dammsugit lägenheten. Gråtit en skvätt över saker jag inte klarar att sätta ord på. Jag skippat allt av träning (mest pga en fruktansvär träningsvärk från gårdagens dubbelpass). Jag har haft telefonen avslagen, inte checkat mail och knappt checkat fb. Man skulle kunna tro att jag gått och blivit deprimerad men nu börjar jag alltså ta mig upp igen. Som en sista terapi har jag gjort om min I ♥ OSL t-shirt till en cool racerback top istället. Jag använder nästan aldrig t-shirt (har för mycket armsvett!) och har därför aldrig använt den fina t-shirten jag fick från min kära vän Marlen när jag flyttade ifrån Oslo. Men nu kan jag springa runt och visa upp min kärlek till världens bästa stad.
Do It Yourself – Racerback Workout shirt beskrivning här.
Det är konstig hur vissa händelser tippar en över kanten. Jag var inget stort fan av Alexander Dale Oen. Jag har sett honom på tv och så klart följt hans framgångar som vilken annan norsk som helst men aldrig haft någon speciell relation till honom. Ändå så fick hans död mig att inse hur sårbar vi är och hur lite vi vet. Det fick mig att stanna upp o tänka på hur skört livet är och inse att livet är här och nu och inte imorgon eller övermorgon. Jag inser att jag samlat mycket frustration runt min arbetslösa situation och använt mycket energi på sådant som jag ändå inte kan påverka. Jag har också insett att jag inte riktigt klarar av att njuta utav livet eftersom det enda jag egentligen vill är att jobba. Jag vill jobba, tjäna pengar och känna mig behövd. Jag känner ständig skuld när jag använder pengar som inte är mina och jag hatar att känna mig beroende av någon annan. Jag sitter alltid med en känsla att jag borde försöka mer, göra mer, tjata mer – samtidigt vet jag att jag gjort precis allt jag kan och att den enda som dömmer mig är jag. Men det är svårt att njuta ledigheten när en röst inne i huvudet hela tiden säger att du inte gjort dig värd det. Samtidigt känner jag skuld över att jag gnäller över min situation när vi faktiskt har det så bra vi kan ha det. Vi har fått denna fantastiska möjlighet att flytta till underbara San Francisco och här sitter jag o gnäller över att jag inte får jobba när jag faktiskt inte BEHÖVER jobba.
Missförstå mig inte. De allra flesta dagar har jag det bra. Jag älskar att bo i San Francisco. Jag älskar att E har möjligheten till att jobba med det han brinner för på en plats som utvecklar honom. Jag älskar solen, jag älskar staden och jag älskar naturen. Jag älskar att ha möjligheten att träna så mycket jag vill och jag älskar att möta nya människor och skapa ett socialt liv. Jag har ett underbart liv. Så ja, det allra flesta dagar har jag det bra men alltid men ett litet ”men” vid sidan av. Jag har alltid jobbat mycket för att sedan kunna känna att jag gjort mig förtjänt av ledighet och semester. Det är så mitt huvud och min kropp fungerar. Först jobbar du – sen har du ledigt för att du är värd det. Så detta sista år har varit en stor prövning av min personlighet. Och ibland kommer det dagar som idag; då livet, tankarna och känslorna liksom hinner ikapp. Nu i sistone kommer dom naturlig nog oftare än förr. Men dom går över och försvinner.
Nya tag imorgon.
