Från kaos till vardag på 72 timmar. Fortfarande en lika stor tragedi och sorg men sjukhuset och intensiven har övergått från en kokande myrstack till sin vanlig hektiska vardag. Inga väpnade poliser, inga gigantiska klungor av gråtande människor och slut på ett stadigt inflöde av nya patienter. TVn är avslagen och ibland kan man nästan inbilla sig att allt bara varit en ond dröm. Men så fort man pratar med någon; en patient, en anhörig, en kollega eller en tillfällig förbigående människa får man berättad de mest förfärliga historierna, och genast inser man att mardrömmen fortfarande är sann.
Idag tog också mitt adrenalin slut. Tröttheten har tagit över, så idag har jag gått på autopilot. Jag har varit arg och irriterad. Bitsk mot mina kollegor och osocial mot min omgivning. Jag orkar inte en onödig fråga (speciellt inte hur jag har det i USA, vilket förståeligt nog är en väldigt populär fråga) och jag vill helst ha det på mitt sätt, nu på en gång. Hårt, brutalt och kompromisslöst. Höjden av trevlig kollega alltså. Tack och lov kommer det nu nya friska krafter som kan avlösa oss som kamperat i helgen. Imorgon tar jag min sista vakt, debriefar med helgens kollegor och åker på onsdag hem till mamma och pappa. Det ska bli skönt med lite distans.
Jag tänker på alla som måste leva med detta för resten av livet, som aldrig kan åka ”hem” och få lite distans. Jag tänker på alla som mistat en familjemedlem eller vän och jag tänker på alla som sett något som vi andra aldrig kommer att kunna förstå. Förr eller senare kommer min vardag att återgå till det normala men för vissa människor kommer livet aldrig att bli det samma. Herregud, jag tänker på er alla!
och till alla er bloggläsare – fånga dagen och ta vara på varandra! Krama varandra och visa kärlek. Och till sist, TACK för all omtanke jag fått de sista dagarna, det värmer.
