Först bestämde jag mig för att sluta vänta på min sjuksköterskelegitimation och istället åka hem till Norge för 3 veckors jobb i sommar. Precis en vecka senare damp min California Registered Nurse license ned i posten vilket kan anses som dålig timing – men jag är bara lycklig över att väntan äntligen är över. Efter det åkte vi till Yosemite och fick andas fjälluft och slita ut kroppen ordentligt och nu äntligen kan jag känna att jag fått ro i själen.
Nu kan jag andas med hela kroppen, njuta av att vara ledig och ha möjligheten till att göra precis vad jag vill (vilket just nu mest går i att träna, äta sunt och läsa böcker). Jag sover gott om natten, jag sover hela natten och jag vaknar utvilad utan en känsla av att jag borde och att jag måste. Jag söker lite jobb men vet att det egentligen är lite onödigt eftersom jag inte kan börja jobba förrän i augusti (här i USA vill dom gärna att man börjar nu på en gång – helst igår). Jag kan njuta av att vara ledig och bo i San Francisco. Jag kan utan dåligt samvete sitta på balkongen och läsa en bra bok. Jag kan gå på långa promenader utan att ha en gnagande känsla av att jag borde försöka mer och hårdare.
För första gången sedan vi flyttade hit kan jag slappna av och njuta livet och ledigheten – på riktigt. Nu efteråt kan jag märka på mig själv vilken konstant inre stress jag haft. Efter den initiala glädjen över att äntligen ha en kalifornisk sjuksköterskelegitmation i handen gick luften lite ur mig (inte fysiskt, men lite psykiskt). Jag använder denna gräsänketid till att komma ikapp mig själv. Om två veckor åker jag hem till Norge och där blir det ett hårdkör på intensiven i tre veckor. Sedan blir det 3 veckors Sverige/Norge semester och så tillbaka till SF i början av augusti. Då börjar helt säkert jobbsökarångesten deluxe – men det är då – just nu passar jag på att bara vara och njuta av att jag kan andas igen. Hösten kommer tids nog…
Idag är det precis ett år sedan jag kom till San Francisco för första gången. E hade redan flyttat hit och jag satte mig på flyget via Frankfurt ensam utan att veta vad jag egentligen gett mig in på. Jag hade sagt upp jobbet, sålt möblerna, packat en liten koffert och var på väg till andra sidan atlanten – på obestämd tid. I Frankfurt fick jag problem med en man i tullen. Han var arg för att jag inte hade skrivit ut min ESTA och min returbiljett. I sista minuten släppte han ombord mig på flyget mot San Francisco men frånsa sig allt ansvar för mig på andra siden pölen och hos den amerikanska gränsvakten. Good luck med att komma in i USA. Det var en 12 timmars nervös resa där jag såg för mig att jag skulle bli satt på första flyg tillbaka hem. Brevid mig satt Nimish (åh kära Nimish!). Han pratade med mig konstant i 12 timmar; berättade om San Francisco, om USA, om sitt liv och vi pratade om kulturskillnader och synen på amerikaner utifrån. Nimish blev min första vän i USA (och nu har han lämnat mig och flyttat till Danmark!!!! Damn you!).
Väl framme i San Francisco gick allt bra. Jag kom mig igenom tullen utan problem, San Franciscos tullman hälsade mig välkommen till Kalifornien och på andra sidan stod E och väntade med ett leende. Allt kändes helt plötsligt rätt. Han och jag. I San Francisco. Ekvationen gick ut.
Vi spenderade den första veckan med att köpa och bygga IKEA möbler. E hade hittat den perfekta lägenheten på den perfekta platsen och vi kunde börja vårt nya liv. Vi gick med i en social club (urban diversion), kom oss ut på äventyr och mötte några galna amerikaner. Vi hittade meetup, sa upp vårt medlemskap i urban diversion, fick nya vänner och kom oss på nya äventyr.
Det har varit ett fantastiskt år. Det har varit fyllt med nya erfarenheter och nya upplevelser. Det har varit många frustrationer, irritationer, fascinationer och aha-upplevelser. Vi har lärt oss hur det är att vara invandrare, vi har lärt oss att vara ödmjuka (läs: svära över) den amerikanska byråkratin och vi har lärt oss att tänka på ett nytt sätt och att se världen ur ett nytt perspektiv.
Nu ett år senare har vi äntligen bägge social security number, bankkonton, kreditkort, körkort och arbetstillstånd. Vi börjar få kläm på det amerikanska systemet med checkar, fax, underskrifter och kredithistorier. Och vi börjar få ett stabilt socialt liv. Jag har äntligen fått min sjuksköterskelegitmation och vi kan förhoppningsvis börja det nya San Francisco-året med dubbla inkomster och en mindre frustrerad hemmafru.
Ett år har gått. Det blir definitivt flera. San Francisco är hemma.
Idag följde jag en person till sjukhuset för att ta blodprover. Det tog ca 2 timmar totalt och under den tiden pratade denna person konstant. Hon pratade om livet på Maitri, känslan av att mista kontrollen och tron på sig själv. Hon pratade om att känna sig överkörd, översedd och om frustrationen av att vara sjuk och bli sedd som smitsam. Hon berättade att det alltid har varit hon som ordnat upp, hjälpt andra och ställt upp men att nu när hon är sjuk är det ingen som finns där. Ja, hon pratade om allt mellan himmel och jord; klagade en del, svor en del, skrattade mycket och delade hela sitt hjärta med mig. Ibland var det svårt att hänga med i svängarna men det enda jag behövde göra var att humma med och ibland lägga in ett ”really?” eller ”oh, I understand..”. Den längsta meningen jag sa på dessa två timmarna var nog ”It’s frustrating, huh?”.
När vi väl var tillbaka på Maitri tackade hon mig för att jag hjälpt henne att inse värdet med livet. Jag hade visst nog hjälp henne att inse att hon måste använda sin energi på sig själv och sin hälsa och inte på yttre omständigheter och hon hade nu insett att det var hennes tur att ta emot hjälp och det skulle hon göra med öppna armar. Hon kunde nu slappna av, ta emot och släppa irritationen, frustrationen och ilskan.
Vad jag vill säga med det här inlägget är att det ibland bara behövs att man finns där och lyssnar. Man behöver inte försöka hitta en lösning, säga något klokt eller väl genomtänkt utan man kan låta personen själv hitta svaren bara genom att sitta tyst och lyssna. Jag är inte på Maitri för att lösa problem. Jag är inte deras psykolog, socialarbetare eller sjuksköterska utan jag är där enbart för att finnas till. För att lyssna och för att humma med. Ge närhet och kramar. Hålla händer och dela tystnaden.
Första gången jag blev presenterad som en vän när jag följde en av dessa personerna till ett sjukhus kändes det lite konstigt. Men efter 8 månader på Maitri inser jag att det är precis det vi är för dom. En vän. Som lyssnar. Som säger att det är okej att vara frustrerad, arg och besviken. Som delar deras glädje och deras sorg. Men framför allt, en vän som bara finns där. Sitter tyst och lyssnar. Hummar med ibland, men annars bara finns.
Så var inte rädd för att lyssna. Oftast ställs inga krav på professionell respons eller svar. Och var inte rädd för tystnaden. Försök inte fylla dessa pauser med ytligt prat (tro mig, jag har gjort det många gånger!). Tystnaden är ofta ett tecken på reflektion och det behövs för att man ska ha tid att hitta svaren hos sig själv. Ge kramar och ge närhet! Det kommer vi långt med här i livet.
Okej, nu ska jag avsluta detta allvarliga inlägget. Imorgon bitti flyger vi till San Diego så det blir bloggpaus fram till nästa vecka. Tid för reflektion alltså.
Jag önskar alla mina kära norrmän en glad 17 mai! Och alla er andra (som inte bor i USA) en härlig långhelg.
Vaknade upp till den grusamma nyheten om att Norges älskade simmare är död. Jag vet inte varför just hans död berört mig långt in i hjärtat men här ligger jag fortfarande i sängen och känner mig otroligt sorglig. Kanske är det för att norska idrottsstjärnor alltid tar en med storm. Dom smilar, ger av sig själv och är så folkliga. Alexander Dale Oen var inget undantag, snarare en bekräftelse på teorien. Kanske är det minnet från 22/7 och Alexanders VM-guld bara några få dagar efter den mörkaste dagen på länge. Kanske är det att han var så ung… Eller så är det helt enkelt för att jag haft en otrolig dålig natt och vaknade upp med en bultande huvudvärk.
Hur som helst, här ligger jag i sängen (fortfarande med huvudvärk). Skippar Stanford idag och dedikerar dagen till mig själv och min Kindle. Jag mötte en kär vän igår som nyligen fått diagnosen epilepsi och blivit tvingad till att ändra sin livsstil. Vi pratade flera timmar om att leva aktivt, alltid vilja mer, alltid springa på utan att känna efter, alltid sätta andra före sig själv och att aldrig lugna ned. Vi pratade om att på samma sätt som att det är viktigt att stretcha efter ett träningspass – på samma sätt är det viktigt att lugna ned och reflektera över sitt liv och sina handlingar. Vi har nu bott i USA i ett år och dagarna har gått i ett. Jag sliter dagligen med min frustration över att inte jobba och dövar som oftast min inre stress med att hela tiden ha planer och något att göra. Men dagen idag blir dedikerat till att reflektera och känna efter.
Vi hörs lite senare (om jag inte blivit galen).
Helena med bloggen Swedish Army Wife skrev härom dagen ett inlägg om hur hon uppfattats i bloggvärlden. Det är lite intressant att veta om bloggen avspeglar ens personlighet eller om man kanske utåt sett verkar vara en person som man själv inte känner igen sig i. Nu vet jag att många av er som läser denna blogg redan känner mig sen tidigare. Men till er andra – hur uppfattas jag vara i bloggvärlden? (och nej jag fiskar inte komplimanger, så var dödens ärlig!) 
Såg en amerikansk dokumentär om en tjej som var adopterad från Sydkorea som skulle göra ögonlockskirurgi eftersom hon inte vill se så asiatisk ut utan vill se ”vit” ut. För er som inte lagt märke till det så har en del asiater ett extra veck på ögonlocken vilket kan bidra till att ögonen ser mindre och tröttare ut. Jag har många gånger stått framför spegeln och försökt att sminka mig och förbannat mina ögonlockar. Men i alla fall, i dokumentären så fick tjejen träffa en asiatisk makeup-artist som sminkade henne och försökte få henne att vara stolt över sitt asiatiska utseende (det fungerade inte – tjejen gjorde i alla fall ögonlockskirurgi – men JAG fick mig en tankeställare). Jag borde vara stolt över mitt utseende – jag ser ju inte så dum ut! Jag kan i
nte påstå att jag är stolt över mitt ursprung eftersom det inte känns som en del av mig. Jag går sällan omkring o tänker på att jag ser annolunda ut, jag bara är. Men de gånger som det slår mig så borde jag snarare känna stolthet än skam eller missförnöjdhet. Inte för att jag har ett koreanskt utseende utan för att jag är jag! Jag tycker inte stolthet över sitt utseende borde sitta ursprung utan i utseende själv.
Nej nu ska jag på SATS och springa på löpband. Det är dötråkigt men bra träning! Jag fick tips om att lyssna på någon spännande ljudbok medan jag springer istället för musik. Det ska jag prova idag! Isprinsessan av Camilla Läckberg ligger inlagd på min mp3-spelare.
