…ge mig träningsmotivation!

Jag har tappat bort den där löpglädjen. Jag springer – men mest för att jag ”borde”. Visst känns det skönt efteråt – men inte sååå skönt. Och visst njuter jag det fina vädret och den vackra naturen – men hallå!? Det är begränsat hur mycket man kan njuta när det ända man tänker på är hur jäkligt jobbigt det är att springa (I know, tänk positivt bla bla bla).

I juni är det tänkt att jag ska springa halvmaraton igen. Jag har inte anmält mig för jag ville se om motivationen kom tillbaka. Men kanske jag skulle göra andra vägen – anmäla mig som morot.

Igår köpte jag Runners World för att liksom väcka löpnörden som jag vet ruvar innerst inne. Det hjälpte så där. Jag tror att ett par nya löpskor är svaret (jag får skavsår och ont i fötterna av mina gamla). Eller kanske nya träningskläder. Förmodligen är det bara gadgetnörden som talar.

Jag borde satsa mer på backeträning. Jag borde variera springrundor oftare. Jag borde äta mer. Sova mer. Springa fler miles i veckan. Jag borde hitta en grupp att springa med och jag borde sätta upp ett konkret mål. Men jag oooorkar inte. Istället ska jag nu ge mig ut på min vanliga runda med min vanliga musik i mitt vanliga tempo.

Ja, jag är på klagohumör.
Och nej, jag tänker inte göra nåt åt det.
Inte idag i alla fall.

Ps. Har våren kommit till MI nu, Gabriella? Ska vi köra igång en löputmaning igen? Nån annan som är pepp på utmaning?

Idag hade jag absolut inte lust att träna. Inte ens lite lust. Men så har jag ju Linneas utmaning att tänka på och dagens tal var 28. Jag vill absolut inte ha några burpees hängade över mig som jag måste ta igen en annan dag. No no no! Så det var bara att ta på sig träningskläderna och bege sig över till gymmet. 28 burpees, 28 armhävningar och 28 twists senare tänkte jag att det kanske var lika bra att ta en liten springtur också. Sol sken ute, so why not?

Mina ben har denna vecka varit väääldigt tunga – förmodligen pga av alla burpees och heavy styrketräning med fokus på att få bättre löptid. Efter 5-10 minuter tänkte jag att det nog var lika bra att springa hem igen men så ångrade jag mig och tänkte att jag banne mig inte skulle ge upp så lätt. Allt sitter i huvudet. Så jag bestämde mig för att istället för att försöka springa fort hellre fokusera på att orka springa långt. Så jag lugnade ned benen, sänkte skuldrorna , slappnade av och njöt vädret. Hälsade på alla uteliggare som också njöt vädret och lyssnade på Lady Gaga på hög volym. Jag tittade inte på pulsmätaren eller hastighetsmätare utan bara joggade fram i makligt tempo.

Slutresultatet blev 10 km på 59 min 30 sek. Ingen topp tid och långt ifrån mitt personbästa men en fantastisk känsla att vinna över sig själv, soffpotatisen och latmasken. Så ja – precis som med mig och engelska – när man släpper spärrarna och slutar tänka att det inte går, att jag inte kan eller att jag inte orkar så klarar man mer än man tror. Allt sitter i huvudet.

Bild stulen ifrån Linnea.

Jag har aldrig ansett mig vara en tävlingsmänniska. Jag är en sån som HATAR att tävla. Tävlingar får mig att känna fruktansvärt obehag och en prestationsångest deluxe. Innan jag flyttade hit pratade jag men en på jobbet om att jag aldrig klarat anmäla mig till tjejmilen för att jag alltid fick ångest vid bara tanken. Hon menade att jag var ett kontrollfreak och förmodligen en dålig förlorare (ja, hon sa det så rätt ut). Och förmodligen så har hon väl rätt. Jag tycker inte om att göra saker som jag inte är bra på (att man är dålig och ska lära sig finns liksom inte). Jag är fruktansvärt bra på att prova nya saker men om jag inte är bra på det på en gång så slutar jag och med en gång. Ingen fighter alltså. Men möjligtvis ett kontrollfreak.

Men så har jag fått för mig att jag ska springa Embarcadero 10K i början av mars. Loppet går precis på min vanliga runda så jag har kontroll och vet vad jag kan förvänta mig. Det kostar 5 dollar att anmäla sig så jag har råd att banga ur (som jag förmodligen kommer att göra – eller så anmäla jag mig aldrig). Jag har sprungit en mil längst Embarcadero och vet vad jag kan förvänta mig för tid (dock långt över den tid jag skulle vilja ha). Så full kontroll man kan ha alltså.

Nu jobbar jag med att övertala E att också vara med. För kan han så kan jag..

Kanske jag är en tävlingsmänniska innerst inne. Och en väldigt dålig förlorare…