Det här är visst en utmaning som egentligen cirkulerat bland bloggar i januari men jag är ju som alltid lite efter och såg den först idag. Och när Christina kastat sig på den kan ju inte jag vara sämre. Så här kommer dag 1′s bild (egentligen ska man väl börja första dagen i månaden men vem bryr sig…).

Dag 1 – You (ja, alltså mig).

Ni som har följt den här bloggen länge har sett denna bilden förr. Men för er andra – här kommer historien bakom:

Nov-Dec 2009. Jag var på en 3 veckors rundresa i Australien tillsammans med en väldigt god vän. Vi startade i Adelaide i södra Australien, fortsatte upp till Alice Springs; ökern, Kings Canyon, Kata Tjuta och Uluru. Fantastisk upplevelse med en 3d/2n bushtur där vi sov under bar himmel. Efter ökern tog vi flyget upp till Cairns och det tropiska vädret. Det första vi gjorde var att boka in en 3d/2n scuba diving cruise. Det andra vi gjorde var att boka ett skydiving hopp.

Det började som ett skämt. Jag lider av höjdskräck så för mig var det helt oaktuellt. Men vi var rusade på äventyr och höga på adrenalin och plötsligt hade vi boka in oss på ett hopp dagen efter. What?!? Hur gick det till? Hoppet var betalt så det vara bara att bita i det sura äpplet, gå och lägga sig, vakna tiiidigt och bli hämtade med minibuss till the destination. Jag var illamående och livrädd hela bussturen. En olidelig väntan tills det blev vår tur. Tredje flyget var vårt, vi satt 4 stycken livrädda själar i flyget med varsin buddy. Adrenalinen pumpar och resten är en dimma. 60 sek fritt fall från 14 000 fot (drygt 4 km). Jag skrek och jag skrek och jag skrek. Undrade när f-n han hade tänkt utlösa fallskärmen. Mina längsta 60 sek någonsin. Men till slut kom fallskärmen ut och jag kunde andas ut (lite) och njuta av den fantastiska utsikten över fantastiska Cairns. Ett par minuter senare, trygg på marken, en DVD-skiva rikare och ett antal bilder som bevis. We did it!

På kvällen gick vi ut och firade, drack oss fulla tillsammans med några andra ifrån skydivinggänget. Dagen efter checkade vi in på scuba cruise och levde i paradiset i 3 dagar. 12 dyk senare steg vi i land, hyrde en bil och körde ned till Brisbane. Resten tillhör en annan historia…

Tomorrow: My Breakfast (haha, ja nu väntar ni väl i spänning på fortsättningen) :)

Josefine påminde mig om att det är semlatider där hemma och plötsligt fick jag fruktansvärt lust på dessa gräddiga bollar. Hemma brukar pappa baka en stor omgång med bollar så att vi kan njuta semlor helt fram till midsommar. Men sist jag åt en semla var nog i Oslo förra året då pappa var på besök för att se på Skid-VM i Holmenkollen. Då köpte vi ovanstående semlor och undrade om det var skillnad mellan norska och svenska semlor. Svaret var att det var SYLT istället för mandelmassa i dom norska. Helt okej med mandelmassan är ju ändå det bästa (även om jag får ont i magen utav den). Jag kommer nog inte ge mig in på att baka egna semlor här borta. E är inget stort fan av semlor och jag klarar inte av att äta upp hela satsen själv. Jag får helt enkelt vänta tills jag kommer hem i sommar och hoppas på att pappa har någon bolle gömd i frysen :) .

Hur många semlor har ni ätit hittills?

Det finns ingenting som får mig att känna mig så husmoderlig som när jag gör långkok. Bara därför puttrar nu både en chillisoppa och en omgång hemmakokt kycklingbuljong på spisen. Chilisoppan görs enligt ett recept som jag fått från min svigerinna (heter det så? Min mans brors fästmö..). Den ska puttra så länge man har tålamod, gärna 3-5 timmar. Ju längre desto bättre (jag har bara framförhållning för 2,5 timma). Den är stark som bara den även om jag reducerat ned chilimängden till mindre än hälften. Kycklingbuljongen kokas på benen som blev över när jag rensat kycklingen som ska användas i chilisoppan. Enligt Marias fancy skola ska man visst rensa benen och låta dom ligga i blöt minst två dygn innan man koka buljongen. Det har inte jag tid (eller tålamod) till så jag slängde helt enkelt ned benen orensade tillsammans med lite lök, morötter och massor av kryddor. Så får bli vad det blir!

Dagens husmor helt enkelt.

Okej, dags att lufta Mikaela lyxproblem som hemmafru: tiden räcker inte till
(förlåt alla heltidsarbetande småbarnsföräldrar! Jag vet att jag inte borde klaga, men jag får väl äta upp det i sinom tid).

När sa upp mitt älskade jobb i Oslo och flyttade hit till dagar fyllt med fritid tänkte jag att jag skulle ta tillfället i akt och liksom bli fit. Det går ju si så där med den planen, men det stora problemet är att det finns så mycket jag har lust att hinna med träningsmässig. Jag har lust att springa 2 ggr/v. Så vill jag ju gärna träna styrka 2 ggr/v. Sen är det spinning varje torsdag och klättring varje onsdag. Och så behöver jag träningsfridag och helgen är alltid fullspäckad med annan aktivitet (type kajak, cykel, promenader eller hike). Men vart tog yogatiden vägen?

Här i vårt hus har dom ledda yogatimmar måndag och onsdag. Men måndag är min styrketräningsdag och onsdagar är vår klättervägg dag. Tisdagar och fredag springer jag och torsdag är det spinning. Men så försvann en styrketräningsdag.

Jaja, som sagt – lyxproblem. Får fundera lite medans jag åker iväg till Maitri.

Hur ser era träningsveckor ut? Får ni in allt ni vill?

Första februari och jag gör ett tillfälligt karriärbyte. Från sjuksköterska till försäljare!? Why not?

Jag kommer i februari att jobba med marknadsföring/försäljning av en teknisk kurs (ja, så jag byter alltså inte bara roll utan också arbetsfält). Han jag jobbar för har själv inte tid eller möjlighet att marknadsföra sin kurs och även om jag inte har några salgskunskaper eller erfarenheter inom området tänker jag att det inte kan gå värre än det redan är. Jag får provision per student jag klarar att rekrytera, men ser det mest som en möjlighet att öva att prata engelska och bota min telefonfobi.

Wish me luck!

PS. Bild härifrån

Vi har köpt biljetter till Snow Patrols koncert i Oakland i maj!
Jag längtar!!

Annars har jag haft en fin dag på Stanford. Jag har fortfarande lite varierande känslor angående Stanford. Å en sidan är det kul och spännande att vara del av ett så fint och fancy sjukhus (om än bara som volontär). Å andra sidan känns det fel och lite frånstötande att vara en del av detta rika sjukhus, speciellt när du vet hur ett statligt sjukhus kan se ut (ex SFGH). De flesta som jag träffar i ”min” korridor är jättetrevliga (förrutom en) och lokalerna är fräscha, väl underhållna osv. Jag är inte i tvil om att Stanford Hospital är ett av USAs absolut toppsjukhus. Samtidigt så vet dom just det och dom lever lite på sitt rykte. Dom är rika och det märks också på klientelet patienter i jämförelse med ex SF General Hospital. Så som volontär räddar du inte liv på Stanford. Och man kan inte undgå att få känslan av att vara pyttelite utnyttjad (för dom hade faktiskt haft råd att någon att göra det vi volontärer gör).

Härom året bytte dom högsta chef på sjukhuset och han har satsat stenhårt på att utbilda sin personal i trevligt bemötande. Tidigare var Stanford känd för att vara på världstoppen när det gällde behandling och kirurgi men långt ner i botten när det gällde bemötande (det säger nånting om sjukhusets status). Så alla, inkl städare, volontärer, sjuksköterskor, läkare, vaktmästare osv, måste genom gå en s.k. C-I-CARE (See I care) utbildning före du får börja jobba. Där du får lära dig att du måste presentera dig, att du måste berätta vem du är och att du måste ta dig tid att lyssna på vad den andre har att berätta. Man skulle ju kunna tro att sånt var naturligt på ett sjukhus…

Hur som helst, jag känner att jag får balansera mitt samvete genom att också vara en del av Maitri där man, om inte räddar liv, i alla fall hjälper personer och ett företag som annars inte skulle ha råd. Och när jag förhoppningsvis en dag får börja söka jobb kommer nog inte Stanford ligga på min översta lista (hur fancy det än må vara).

Nu ska jag ta mig en liten joggingtur innan min spanskalektion ikväll.

Vi hörs!

Puh! Nu går det runt i huvudet. Har pluggat spansk vokabulär och grammatik hela dagen. Har till och med ordnat mig pluggkort med ett spansk verb på ena sidan och översättning på andra sidan och så har jag övat på att böja dom i alla möjliga former. Det går ganska bra men jag GLÖMMER så fort. Väldigt irriterande!

Jag beklagar om det verkar tjatigt, men det kommer nog att bli lite spanska här på bloggen. Måste öva att skriva och att skapa meningar och då kan jag lika gärna göra det medans jag bloggar. Gillar att integera plugget i vardagen :)

Ahora, haceré la cena.

Jag blev helt fascinerad utav de vackra och mystikfulla träden uppe på Mitchell Canyon. Så här kommer bilder för speciellt intresserad (men framför allt för mitt eget minne).

...och så hittade vi en väldigt orädd tupp.

På toppen av Eagle Peek.

 ♥

Jag vaknade dödshungrig (så hungrig att jag nästan mådde illa). Jag antar att jag ligger minus på kaloriintaget så idag blir det mat mat mat (jag har väl tidigare nämnt min hyperförbränning?). Annars så tror jag att benen ska få vila idag. Istället blir det styrketräning med fokus på mage/rygg och armar/bröst.

Idag står också spanska på schemat. Jag har börjat plugga via SpanishDict på nätet i tillägg till 1ggn/v på ABC language. Jag drömmer spanska ord och när jag vaknar är jag irriterad på att jag inte kommer ihåg vad dom betyder.

¡Me gusta senderismo y me gusta sacar fotos!

¡Hasta luego!

Vi visste inte riktigt vad vi gav oss in på när vi anmälde oss till dagen meetup-hike (man vet ju aldrig vad amerikaner menar med en mid-difficult hike). Men vilken fantastisk dag vi har haft! 29(!) härliga hikare mötte upp på parkeringsplatsen till Mitchell Canyon, en liten timmes bilkörning ifrån San Francisco (in mot Walnut Creek). Ett väldigt internationellt gäng där många var relativt nya i SF området. Turen var beräknad att ta ca 2-3 timmar, men vi tog fel riktning i en korsning, gick en liten omväg, fick oss en extra topp och hamnade istället på 5 timmar. 18 km up- and downhills med härligt sällskap gör gott för kropp och själ. Min vänstra vad uppförde sig exemplariskt men nu är vi möra i kroppen, försöker återhämta oss efter en tacokoma och njuter kvällen på soffan (det har varit en hektisk helg med både besök, jobbfest och indisk mat).

Kalifornien har en vacker natur även om det är svårt att återge på bilder. Vi är glada att vi har hittat detta hikeglada gänget och det dröjer nog inte länge tills vi snör på oss fjällskorna igen. Som halvvägs norrbagge känns det skönt att vara tillbaka i fjälluften igen.

Vi började på 150 moh, högst toppen var på 800 moh - så inget Mount Everst bestiget. Men en fin söndagstur som absolut kommer att kännas i kroppen även imorgon.

Detta är till pappa som jag tror tycker det är lite kul att hänga med på kartan.

Vecka två i utmaningen 10 mil på 10 veckor är slut och här kommer veckans sammanställning:

UTMANARE – dags att rapportera in! :)

Mikaela (me): 11 km jogging (23/100)

Gabriella:  16.5 km jogging. Du rockar!! (27.5/100)

Helena (Swedish Army Wife): 4.8 km powerwalk (26,2/100)

Malin G: 24 (?) km  skidor (30+ /100)

Nadja: 2.5 km gång/hike (20/100)

Elsklingen: 11.7 km jogg/powerwalk (21.7/100)

La Madrileña: 19.8 km jogging. Hurtbullen ;) (39.6/100).

Jessica: 15 km promenader (45/100).

….

Dags för vecka 3!

BONUSUTMANING (för dom som vill ha det lilla extra):
Varje vecka kommer jag att lägga till en liten bonusutmaning. Häng på dom som vill!

Vecka 2: Plankan 1 min (eller så länge du klarar) x3 – 5 dagar denna vecka.
Vecka 3: Magecrunch på slide (se youtube-video nedan). 10 x2 – 3 ggn/v. Vem är med?

Var kreativa – använd kökshanddukar, yllesockar eller liknande.

….

Min träning denna veckan:
Veckan började med en förkylning som försämrades efter måndagens träning.
Två ”timeout”-dagar och så kramp i vaden. Börjar jag bli gammal?

Mån: Jogging ute 6 km + styrketräning ink plankan 1min x3
Tis: Plankan
Ons: Plankan
Tors: Klättring + magträning (ink plankan)
Fre: Jogging ute 5 km (med kramp i vaden)
Lör:
Sön: Hike Mitchell Canyon Eagle Peak loop 17.6 km

….

Och till er som känner er manade – det är fortfarande möjlighet att hänga på!

Starta beach 2012 redan nu! :)

© 2012 Mikaela - in the world Suffusion theme by Sayontan Sinha