När vi väl var tillbaka på Maitri tackade hon mig för att jag hjälpt henne att inse värdet med livet. Jag hade visst nog hjälp henne att inse att hon måste använda sin energi på sig själv och sin hälsa och inte på yttre omständigheter och hon hade nu insett att det var hennes tur att ta emot hjälp och det skulle hon göra med öppna armar. Hon kunde nu slappna av, ta emot och släppa irritationen, frustrationen och ilskan.

Vad jag vill säga med det här inlägget är att det ibland bara behövs att man finns där och lyssnar. Man behöver inte försöka hitta en lösning, säga något klokt eller väl genomtänkt utan man kan låta personen själv hitta svaren bara genom att sitta tyst och lyssna. Jag är inte på Maitri för att lösa problem. Jag är inte deras psykolog, socialarbetare eller sjuksköterska utan jag är där enbart för att finnas till. För att lyssna och för att humma med. Ge närhet och kramar. Hålla händer och dela tystnaden.

Första gången jag blev presenterad som en vän när jag följde en av dessa personerna till ett sjukhus kändes det lite konstigt. Men efter 8 månader på Maitri inser jag att det är precis det vi är för dom. En vän. Som lyssnar. Som säger att det är okej att vara frustrerad, arg och besviken. Som delar deras glädje och deras sorg. Men framför allt, en vän som bara finns där. Sitter tyst och lyssnar. Hummar med ibland, men annars bara finns. 

Så var inte rädd för att lyssna. Oftast ställs inga krav på professionell respons eller svar. Och var inte rädd för tystnaden. Försök inte fylla dessa pauser med ytligt prat (tro mig, jag har gjort det många gånger!). Tystnaden är ofta ett tecken på reflektion och det behövs för att man ska ha tid att hitta svaren hos sig själv. Ge kramar och ge närhet! Det kommer vi långt med här i livet.

Okej, nu ska jag avsluta detta allvarliga inlägget. Imorgon bitti flyger vi till San Diego så det blir bloggpaus fram till nästa vecka. Tid för reflektion alltså.

Jag önskar alla mina kära norrmän en glad 17 mai! Och alla er andra (som inte bor i USA) en härlig långhelg.

Och när flygbiljett och jobb var bokat var det lika bra att tag i mitt nya visum som måste ordnas på ambassaden i Oslo. Jag får många frågor om vilket visum jag är här i USA på. Jag flyttade först över på ett s.k. B2 visum som är ett förlängt turistvisum. På detta visum fick jag lov att vara i landet i 12 månader (egentligen bara 6 månader men jag klarade att grina till mig ett helt år. San Fransiscos gränsvakt är inte så hård) men varken jobba eller studera. När vi sedan gifte oss fick jag ändrat visum till E2 eftersom E är här på E2 visum och på detta visum får jag både jobba och studera. Hurra! Detta visum har jag alltså redan blivit beviljat men nu när jag lämnar landet måste jag förbi amerikanska ambassaden i Oslo och få mitt nya visum inklistrat i passet. Annars får jag inte komma in i USA igen – och det vore ju väldigt onödigt.

Hur som helst, alla ni som sökt visum till USA vet att pappersarbetet (eller snarare den elektroniska ansökningen) inte är att leka med. Efter en timmes jobb kom jag mig äntligen igenom hela ansökningen och kunde boka en timme hos ambassaden i juni. E skulle hjälpa mig att ta bild till det nya visumet men fick mig att skratta hela tiden. Denna bild blir förmodligen inte godkänd…

Jaja, det var lite om mina planer just nu. Nu ska vi fortsätta med att beställa resor till både Nordmøre och Sverige. Det är skönt att ha tagit en beslutning – ett bekymmer mindre. Förmodligen kommer min sjuksköterskelegitimation att dyka upp imorgon bara för att jag nu äntligen har bestämt mig för att åka hem att jobba. Men det är smällar man får ta. Sjuksköterskejobb här i SF finns också kvar efter sommaren. Och nu LÄNGTAR jag efter att få andas Oslo luft och få krama mina kära vänner!

Nog pratat. Vi hörs en annan dag!

Kram! ♥

…och veta att detta göra min fina man lycklig.

Små ting i vardagen.

Jag har i princip slutat springa inne på löpband men efter mina senaste veckors löprundor på hård asfalt tror jag att jag har fått mig en pytteliten benhinneinflammation. Jag är inte helt säker, men det gör ont på insidan av vaden mellan skenbenet och muskeln. När jag bodde i Stockholm och sprang en del (inte så mycket som nu) fick jag ofta benhinneinflammation men då satte det sig ofta på framsidan precis på skenbenet. Efter lite research på internet tror jag dock att jag har konkluderat med att det är det jag lider av nu också

På grund av dett har jag inte sprungit sedan onsdags och tagit det väldigt lugnt. Jag var lite orolig att jag skulle bli värre av att hike upp Mission Peak igår men efter att ha smörjt tiger balsam ca 4-5 ggr börjar smärtan nu att försvinna. Jag hoppas jag ska vara helt återställd imorgon och ska då ta det lite lugnare på asfalten. Jag vill ju inte bli skadad nu när jag äntligen övertalat E om att springa halvmaran med mig.

Idag är världens slappaste dag. Vi gör ingenting och det stressar mig. En söndag utan planer. Ve och fasa! Vi borde göra det och det. Vi borde… vi borde.

Andas lugnt – det är ingenting vi borde…

Skogsmullarna på tur igen. Denna gång gick turen till Fremont och Mission Peak. Ni bjuds på dåliga mobilkamerabilder eftersom ingen av oss orkade släpa med oss den stora systemkameran (och ja, det är kor i bakgrunden på ena bilden – det får E att  känner sig hemma). En härlig tur – lagom lång i det VARMA vädret. 5 km upp ca 700 meters stigning. Älskar Kalifornias väder och älskar Kalifornias natur. Hur fantastiskt är det inte att kunna bo i coola San Francisco och samtidigt kunna njuta denna vackra natur? Livet är härligt! ♥

Stackars Susan.

När jag väl kom mig ut var formen på topp trots lite stela ben efter helgens löptur upp och ned för hillsen. Jag tog det lugnt och njöt solen och den varma vinden och tog mig faktiskt runt 16.5 km. Mitt mål är att orka springa bort till Golden Gate Bridge och tillbaka för det blir totalt lite mer än en halvmaraton. Bara 5 km to go! Half Marathon – here I come!

Om jag ska vara ärligt så trodde jag aldrig jag skulle orkar hålla ut med träningen så här länge. Jag är en på och av människa som går mer på impuls än rutin. Jag brukar gå ut alltför hårt och lessna allt för fort. Men nu har träning -  och framför allt löpning – blivit en del av vardagen som jag mer eller mindre blivit beroende utav. Jag planerar dagarna och veckorna utifrån träningsschemat och jag blir fruktansvärt irriterad om jag inte får lov att springa de dagar jag tänkt (bitchvarning). Jag undrar hur det blir den dagen då jag får mig ett jobb. Kommer jag att orka hänga i lika mycket då? Förmodligen inte… får försöka ta vara på tiden så mycket som möjligt nu medans jag går ledig.

Målet, långt där borta - täckt av San Franciscos kända dimma.

Nu borde jag plugga spanska men istället tror jag nog att jag sätter mig med en bok på balkongen. Jag har blivit världens sämsta spanskaelev. På och av som sagt. Ge allt – eller ingenting. Just nu är det ingenting när det gäller spanskan.

Hoppas ni har en härlig dag! Vi hörs!

…alltid fullt upp hur som helst. Idag har jag tagit tag i (nästan) alla måsten som legat och hängt över mig. Man skulle ju kunna tro att jag hade massor av tid eftersom jag inte jobbar och klagar hela tiden över att jag inte jobbar. Ändå samlar de obesvarade emailen och kommentarena sig upp, tvätten blir inte tvättad och huset förfaller. Men idag var dagen då allt skulle återgå till ordning så efter en pilatesetimme @Mint Studios har jag flygit fram här i lägenheten; städat, rensat, packat ur våra väskor från helgens äventyr, vikit tvätt (vi tvättar ofta men orkar sen aldrig vika ihop och lägga in i skåpen), diskat, skrubbat, bakat knäckebröd, svarat på mail och kommentarer, handlat mat, satt igång slow cookern osv. Det är skönt att äntligen få lite ordning i kaoset. Egentligen borde jag dammsuga men jag tror jag sparar lite spänning till imorgon

Förresten, har jag några veganska läsare där ute? Jag behöver sätta ihop ett förslag på vegansk bröllopsmeny och behöver hjäääälp!

Nu väntar jag på att Christina ska komma in till stan för vår – enligt tradition – kaffedejt före hennes kvällslektion.

Vi hörs!

Pedikyr i hemmafruandan. Enligt Hilde är detta vårens it-färg.