Tillbaka i SF och har tagit upp kampen mot jetlagen. Resan gick bra till trots för att jag bara sov ett par timmar i natt och nästan ingenting på flyget. Men gissa vem som gäspar störst just nu. Jag har försökt att hålla igång och gått igenom posten, packat upp, handlat mat och ordnat några andra must-do:s men snart ska jag nog kapitulera i soffan med några How I met your mother-avsnitt. Målet är att hålla ut till kl 21, dvs 06 sverigetid.

Har gått igenom bilderna från mina två veckor där hemma och inser att jag på ett år övergått från att vara en entusiastisk och inspirerad fotograf som önskade sig massor av fotoböcker i julklapp, till att idag fotografera minimalt och hellre njuta nuet och spara minnena och känslorna i just minnet och hjärtat (herregud så klishéaktigt det där lät!). Men jag inser ju att en blogg utan bilder blir väldigt tråkig (speciellt när man sällan har något väldigt förnuftigt att säga) och lovar att jag ska skärpa mig.

Själva julafton firade jag och min bror tillsammans med våra kära kusiner medans mamma och pappa firade med de elva musketörerna. Jul för mig är att vara med storfamiljen, dvs kusiner, kusinbarn, mostrar, pojkvänner, flickvänner, osv. Det blir nästan inte jul utan att vara minst 10-15 personer (och gärna lika många hundar). Vi kör knytis där alla bidrar till julbordet och i och med att vi är några som inte äter kött blir det en salig bladning mellan traditionellt julbord och vegetariska rätter. Ingen behöver gå hungrig när vi ställer till julfest!

Tomten kom i år också och alla fick varsin julklapp. Vi har sedan många år tillbaka infört ett julklappsystem där vi varje år först bestämmer en summa (i år var det 300 kr) och sen lottar vi vem som ska ge till vem. På så sätt får alla bara en julklapp att köpa och alla för möjlighet att önska sig något dom vill ha. Kanske inte det mest spännande systemet då man ofta redan vet på ett ungefär vad man får men funkar bra hos oss som hellre vill umgås än att bara öppna julklappar hela dagen.

I och med att vi alltid är så himla många på självaste julafton (oavsett om vi är hemma hos mina föräldrar eller någon annanstans) har juldagen alltid varit våran speciella familjedag. Då samlas vi, bara vi fyra; myser tillsammans, tar det lugnt, spelar spel (och krånglar oändligt om reglerna), äter julrester, slöar i soffan och öppnar våra julklappar. Jag älskar just den kombinationen av full rulle med storfamiljen och lugn och ro med närhet av lilla familjen.

Den här julen bestämde jag mig för att jag inte skulle stressa runt och försöka träffa alla. Många gånger åker jag skyttetrafik mellan föräldrar, kusiner och vänner men den här gången var jag bara 9 dagar hemma och bestämde mig för att acceptera att jag helt enkelt inte hinner med att få kvalitetstid med alla. Men fantastiskt nog hann jag faktiskt träffa alla jag ville om än bara lite snabbt och kort. Kusinträff, barndomskompisträff, högstadiekompisträff och gymnasiekompisträff. Pluss massor av kvalitetstid tillsammans med familjen. Fantastiskt! ♥

Det här var också första julen som jag faktiskt klarat att fortsätta träna. Kanske inte så hårt och mycket men åtminstone några korta joggingturer i alla fall. 2012 har utan tvekan varit mitt bästa träningsår och det känns kul att kunna avsluta representativt.

Med denna bild över min vackra barndomsby avslutar jag detta inlägg om årets jul.

Tack för denna gång! Nu blickar vi framåt!

♥

Suddig bild som jag tycker mycket om i alla fall.
Förlåt för bloggfrånvaro. Tiden flyger. Nu är det redan dags för mig att säga hejdå. Igen. Ikväll flyger jag till Stockholm, sover en natt på Arlandas Rest and Fly innan jag flyger vidare via London till SF imorgon. Jag har haft det bra. Tagit det lugnt, sovit mycket och samlat på många goda minnen långt in i hjärtat.

Vi ses när jag landat på andra sidan Atlanten. Till dess: ta hand om er själv och ta hand om varandra! God fortsättning! ♥

I brist på nya bilder får ni en favorit i repris. Denna från två år sedan. Det är dock ungefär lika mkt snö, jag har samma kläder och dom där två hundarna är fortfarande mina bästa vänner. Lite har alltså förändrar sig.

Jag har alltså kommit mig hem till mamma och pappa. Här luktar det pepparkakor och är riktig vinter med både snö och minusgrader. Jag har varit ute och sprungit och uppskattar vinterlöpning mer och mer. Jag gillar den där bitande kylan och känslan av att ha övervunnit sitt eget syke. När man dessutom vet att det väntar en varm bastu där hemma kan man också pressa sig lite extra.

Annars lat dag idag. Sov alldeles för länge (som alltid här hemma) och missade i princip de få ljusa timmarna. Ikväll blir det mamma-pappa-häng och imorgon kusinmys. Härliga dagar alltså! ♥

Jag lever och har kommit fram till Oslo. Njuter av att vara tillbaka med kära vänner. Det är hos få jag kan känna mig så hemma som hos just dessa vänner. Kanske det är för att vi varit på x-antal fjällturer tillsammans; sett varandra sent på natten och tidigt på morgonen, utslitna, dödshungriga, vilsna och sura (för att så tillsammans kunna vända det till något bra och mysigt!). Vi är alla så prestigelösa och kan lufsa omkring oduschade i slitna (och svettiga) underställ. Vi kan hänga utan krav på att göra någonting – och det är kanske något av det bästa som finns.

I helgen har vi ätit långa frukostar, haft spelmaraton (brädspel) och sprungit backeintervaller i snöslask och regn. Käkat sushi, druckit vin och bara varit. Vänskap – när den är som bäst!

Den här jetlagen är däremot inte att leka med. Att vara klarvaken mitt på natten är ingen hit och i natt blev det ca 3 timmars orolig sömn (med en mat- och läspaus mellan kl 2-4). Nu har de andra åkt till jobbet och jag väntar på att solen ska gå upp så att jag kan jogga mig en tur.

Vänninnedejter därefter. Vi hörs en annan dag.

Besseggen, september 2010

Jag längtar hem. Hem till San Francisco alltså. Mest av allt längtar jag till vår lägenhet. Till att ha mer än 3 par skiften av kläder, till att sova i våra stora sköna säng och till att ha ett kök som du faktiskt önskar att laga mat i.

Jag är rastlös. Även om jag jobbat hela helgen och också är inbokat på jobb helt fram till jag åker. Jag har venninnedejter nästan varje dag och har det egentligen riktigt bra. RIKTIGT bra.

Idag unnade jag mig frisörtimme och fick klippt av de slitna topparna. En härlig hårbottensmassage gjorde susen för ett slitet huvud efter helgens nattjobb. Idag kom mitt pass tillbaka, vilket betyder att jag återigen är betrodd att resa in i staterna. Det betyder också att jag hade hunnit åka tillbaka till festivalen i helgen och fått se min ungdomskärlek (Metallica) live. Ett tag funderade jag faktiskt på att boka om min flygbiljetter (igen). Men det ska jag inte. Istället ska jag vara lite bitter.

Jag är nog lite sliten. Extra grinig. Imorgon blir nog en bättre dag…

Världens bästa storebror som härom dagen firade 30års dagen som pirat. Vi hade ordnat en 7-kamp där han var tvungen att slå oss andra för att få kartan som ledde till (elektriker-) korsordet som ledde till presenterna i vedboden

För varje år som går, och ju längre bort jag flyttar, inser jag mer och mer hur lyckligt lottad jag är att ha en sådan härlig familj och släkt. Jag älskar att vi kan leka och spela spel, att vi aldrig blir för gamla och att vi fortfarande kan skratta så vi nästan kissar på oss. Jag älskar att vi kan hänga och bara vara, prata om litet och stort och tillsammans lösa livets stora gåtor.

Men nu är jag tillbaka i Oslo och inser hur mycket jag också älskar denna stad. Jag njuter att jobba lite mindre (även om jag gärna hade haft liiite fler vakter) och njuter av att ha tid att träffa alla kära vänner.

Dagen idag är dock dedikerad till finslipning av resumén och förhoppningsvis lite jobbsök.

Vi hörs!

10 härliga dagar tillsammans med världens bästa vänner, familj och släkt är slut. Nu sitter vi på Arlanda och väntar på flyget vidare till Oslo. Känner att det var extra tungt att säga hejdå denna gång då jag inte vet när nästa gång blir. Får jag jobb i USA (vilket jag både hoppas och tror) finns det en risk att det inte blir någon Sverige/Norge-resa på mig till jul. Det känns ok, men ändå lite sorgligt.

Nu väntar lite jobb i Oslo och jag ska på riktigt ta tag i jobbsöket i USA. På fredag ska jag till amerikanska ambassaden för ännu en omgång visasöknad. Förhoppningsvis blir denna den sista och förhoppningsvis får jag tillbaka mitt pass i tid för att resa tillbaka till San Francisco 21 augusti. Vi har varit tvungna att boka om flygbiljetter och sälja festivalbiljetter men nu glömmer vi det och blickar framåt. Jag ser fram emot en spännande höst.

Bye bye kära Norrland. Tack för denna gång! Vi ses nog snart igen.