Bild från sayingimages.com

Fin dag på Maitri. Jag börjar lära känna en del av klienterna/residents och dom börjar lära känna mig, vilket betyder att dom vågar öppna sig mer = djupare och intressantare samtal. Som volontär har man ju massor av tid medan de anställda är lite mer upptagna och inte alltid har tid att lyssna. Jag sitter gärna och diskuterar stjärntecken, böcker, film, filosofi, religion, sjukdomen, symtomen, biverkningarna m.m. Andra vill bara ha sällskap medan de röker och några vill berätta om sitt liv före Maitri. En del vill att man ska följa till affären och några vill ta en promenad i solen. Jag älskar att ha tid att säga JA (som sjuksköterska hade du sällan tid till att göra något utöver dina absolut måsten av arbetsuppgifter. Kanske små saker i det stora perspektivet men ändå så viktigt för personens livskvaltiet). Och jag tar av mig hatten för dessa personer som fortfarande står, går, ler och skrattar (och på toppen av det hela faktiska har energi nog till att fråga hur jag har det). All heder till dem!

Idag har jag sprungit skyttetrafik mellan Safeway (mataffär), hospicet och cigarettaffären. Skönt att ha någonting att göra. Jag offrade dessutom min lunchpeng för att en av klienterna skulle ha råd att köpa en mycket efterlängtad ring. Hon lyckades pruta ned priset från $135 till $95 men hade bara $90 dollar själv. För att se hennes glädje när hon fick den ringen på sitt finger hade jag kunnat offra många lunchpengar. Fantastiskt!