Jag undrar hur det är att ligga och vänta på döden. Att själv veta att nu har dom ”fryst” min behandling; dvs. om jag blir dåligare nu så får jag ingen ökad behandling. Eller kanske inte helt  veta men egentligen förstå. Att inse att denna sjukhussäng och detta sjukhusrum är det sista jag kommer att uppleva och att den enda som alla väntar på är att jag ska dö. Sekunderna tickar, minuterna, timmarna och dagarna går och du är överlåten till att bara ligga där – tänka, känna, kanske ångra något, vara tacksam över något, fundera över livets mening och dödens inträde. Det hörs helt förfärligt ut.

Men han fick dö till slut. Förhoppningsvis utan ångest och utan rädsla. Rest in peace (och hälsa mormor!)