Puss Puss & Happy Fredag Bloggisar

Ibland är man i faser i livet då allt känns så ofattligt hopplöst, allt kommer på en gång. Vanligtvis är det min styrka att i just de situationer lyfta mig upp, men jag måste erkänna att jag haft svårt sista dagar & jag har undrat hur mycket man tål att tackla på en gång? Svaret jag finner är att vi tacklar långt mer än vår hjärna någonsin kan föreställa sig!! Man tacklar det inte med likgiltighet & ibland tror man att man går ifrån vettet, men nejda! Så länge man har något att hålla fast i, ett ankare så håller man sig uppe. Mitt ankare är min älskade make & prinsessan som varje dag behöver oss lika mycket, hon är grunden att man går upp & följer rutiner även om det stormar & det hade varit skönast att bara sova.

Jag kommer skriva ett inlägg på sanningen om, eller det ligger färdigt (skrev det i natt) & jag skall endast finslipa det. Jag vill inte blanda korten & dra in den saken här eftersom vi valt att ha allt runt min makes arbetsolycka & försäkringsbolags skandal i egen blogg.

I snart 8 år har jag levt med dagliga smärtor(Fibro/Reumatisk) som tyvärr blev mycket värre efter graviditeten med Prinsessan. Min smärttröskel har med tiden blivit Väldigt hög, men smärtorna från min rygg (diskbrock/Prolapps) ner i benet är på ett stadium att dom tar all energi & slår ut mig inte bara fysiskt, men jag tål mindre mentalt. Jag skall på ny MR i början av oktober & det mest troliga är att dom opererar. Nerv smärtorna har nu gått ända ner i foten & hela ankeln & hälen är som en känsel lös svamp, SKIT äckligt att gå på. Jag har knappt suttit på två månader & nu är det en mardröm att gå på det mest naturliga i världen *Toa*, man måste ju sitta då…… Jag traskar runt & ligger. När vi äter middag står jag vid diskbänken eller ligger i soffan & skyfflar in *ARG* Nervsmärtorna går inte att beskriva, jag byter gärna bort dom emot migrän eller tandverk! Om jag skulle känt att jag närmar en sammanlikning, så måste det vara då under födseln man når punkten att man bara inte härdar ut mera, då man ber dom ge en vad som helt. Skillnaden är bara att då vet man att det är över om något timmar & man får en ljuvligt vinst för mödan….. Det ända jag kan göra är att svälja ännu en näve smärtstillande & njuta de två timmar dom hjälper typ. Även mitt diskbrock har följt mig i många herrans år nu, alltid ont & ett par tre gånger i året aktivt med häst smärtor. Dessa diskbrock är lömska, man tror man har ont för att så nå en ny fas & se tillbaka på den gamla som småpotatis. Jag har helt klart nått sista fas & den önskar jag inte min värsta fiende ens!!

Men det värsta av allt just idag, Nu vet jag att jag inte hinner fram till min mormors sista resa. Jag har hoppats på bättring av ryggen så att jag klarar resan Oslo-STHLM, men det går inte. Det är så sorgligt för det var så mycket jag velat säga & jag ville be med henne & för henne. I natt ringde min mamma & förberedde mig om att slutet är nära, min mamma & hennes syskon vakar. Det ända jag kan göra är att be vår herre om att hon finner ro att släppa taget.

Just nu är det mycket, det är bara att göra det erkännandet & ta en dag i taget. Någonstans långt in i tunnel, finns LÖSNINGARNA &  LJUSET.

Hur Tänker ni?

I det sista har jag funderat en del på att införa skyddade inlägg i bloggen. Just nu har jag behov att ”skriva av mig” men så är det så mycket jag vill censurera i öppna inlägg. Maken & jag har pratat lite om det, men vi är lite osäkra. Hur hade ni tänkt? Min tanke är att dom skall vara för mina närmaste, jag har ju mina vänner & familj på avstånd. Jag känner ju att jag är väldigt öppen & ärlig i bloggen, men har en tydlig gräns på vad som är privat privat liksom. Nej usch….. det kanske bara blir dumt!? Hur gör ni som har skyddade inlägg & hur tänker ni? Det jag kanske är rädd för är att ni som faktiskt är mina trogna läsare & som följt mig i lång tid skall känna er utanför på något vis, det är ju ni som ger mig skriv klåda & glädje i bloggen menar jag

Tänka tänka…

Klicka på Bilden