YTA & DJUP

20120621-142001.jpg

Dagens jag i klänning H&M som jag såg på rean igår ( tips!). Jag köpte min för en stund sen.. Underklänning från Tina Wodstrup. Solglasögon Lindex.

Så till något helt annat:

Angående kommentaren om varför jag är ”opptatt/nyfiken” på rättsaken så borde det knappt behövas fler förklaringar än att jag och min familj bor i den staden allt skedde. Det rinner tårar nedför mina kinder när jag ser Domkirken på grund av minnen, det är något som präglat vår stad, vår historia och något som gjort att jag känner en stor sorg och undran över allt som skett även om jag inte är direkt berörd som så många andra. Jag har svårt att stänga av och bara domen som kommer. När jag har möjlighet lyssnar jag på rättegången och det är för mig en viktig del av detta. Jag vet mannen suttit i vår stad varje dag jag sprungit mellan möten och på stan med barnen. Den närvaron, medvetenheten om detta kanske inte allt påverkar andra. Men den har påverkat mig. Det har varit en stor sorg i mitt hjärta över alla som mist nära och kära, alla som skadats, som står ensamma kvar och sorgen över all rädsla barn och andra människor kände den dagen men också många dagar därefter.

Det är en sorg för vårt land ( för mig är Norge hemma )att detta hände. Det är för mig ( kan inte tala för andra) viktigt att inte ge de idiotiska verdierna mannen vill sprida uppmärksamhet men att ge offer och berörda respekt och omtanke. På något vis känner jag en skyldighet att följa med på vad som händer i just denna saken. Är nyfiken ett positivit ord så är jag generellt väldigt nyfiken. På livet, på andra och på det mesta. Men i detta sambandet känns nyfiken som fel ord. Intresserad av vår egen historia passar bättre.

KÄNSLOR

20120417-125808.jpg

Dagen började med kramar och fix inför dagis och jobb. Mina oskyldiga vackra barn, må ni alltid veta vad som är godhet.

20120417-125845.jpgDet känns så konstigt att kliva in på kontoret, le och jobba på som alltid. Det är ju det vi ska göra men när man tittar på VG eller bara reflekterar över vart man sitter så känns det så sjukt vad som pågår 10 minuter från vårt kontor. Eivind var i city i möte och gick förbi Stortinget. Vi har våra barn 10 minuter från ett monster. Det är inte det värsta, det värsta är att det kanske finns fler med liknande tankar omkring oss och därute i världen. Det värsta är också de människor som försvunnit, skadats och som idag lever med sorg, saknad och rädsla och hemska minnen.  <—- länk till Emma Martinovic som är överlevande efter Utöya.

20120417-125854.jpg

Ett litet leende och nytt möte en timme från Oslo. Det är så konstigt att man ska sitta i möten samtidigt som såren rivs upp som om det var igår allt hände. Jag som inte känner någon eller kände någon har berörts enormt av vad som hänt i min hemstad och i ”vårt” land. Norge är ju landet jag bor, lever, arbetar och har fött mina barn i. Det är här jag funnit mitt livs kärlek och det är här vi bygger vår framtid. Lyssna gärna på denna sången som Maria Mena sjunger så fint.

20120417-125915.jpg

Nu är jag hemma och ska snart vidare till fysioterapi. Vill kräkas när jag läser vad monstret i detta nu säger…

Ta hand om varandra!