Maken och jag delar som de flesta andra på lämning och hämtning. För att macimera de dagar jag inte lämnar försöker jag komma till jobbet extra tidigt. Så nu sitter jag här, och klockan är inte ens 06.45… De flesta morgnar som denna sover L fortfarande när jag hår. Om han inte gör det tar jag alltid lite extra tid till att mysa med honom i sängen eller soffan, busa lite och kanske läsa en bok med honom. Men ibland (som idag) när jag skall gå sprutar tårarna och han skriker efter mig. Detta sker inte på dagis, bara hemma. Det krävs en vilja av stål att gå ifrån honom då! Maken försöker för det mesta lyfta upp honom, då går det enklare. Men OJ vad jobbigt det är sånna här dagar!
