Här kommer min förlossningsberättelse. Den här förlossningen var så olik min förra som var så långdragen (24h från vattnet gick). På många sätt var detta en drömförlossning och jag är så lycklig över att det gick så bra!!
Klockan är två på natten, värkarna har startat men de är oregelbundna och inte alls jobbiga. Liknar de jag haft tidigare kvällar. Men jag noterar att jag ser svullnare ut på läpparna vilket är vanligt på slutet. Inser att jo då, nu börjar det nog…Kl 0230 åt jag för att få lite energi Värmekudden får börja göra sitt jobb. Försöker sova. Klockan 03 tog jag paracet som de sagt till på kursen för att få vila mest möjligt. Får slumrat mellan värkarna. Vid fyra på morgonen väcker jag maken, nu får han hjälpa till vid värkar. Masserar i korsryggen och trycker precis under svanskotan, det hjälper. Diskuterar om vi ska ringa mamma och pappa men kommer fram till att vid tiden de är här så har vi redan lämnat L på dagis.
Klockan 06 ringer jag ABC och berättar att jag är oregelbunden, värkarna är mellan 6-10 minut men inte mer än 30 sek. Säger att det nog dröjer ett tag till. För så illa är det inte, och värkarna ska ju vara längre. Får veta att jag inte skall ta någon mer paracet eftersom målet är att föda helt utan smärtstillande. Värkarna tilltar i styrka nu men är ganska korta. Tar en första lång dusch som hjälper, men jag vill inte gå ut igen för då kommer det ju göra mer ont och jag börjar bli stressad av att maken skall gå och lämna på dagis snart och vara borta i nästan 30 minuter.
Nu är klockan 0630. Maken gör frukost till mig (havregrynsgröt) som jag får i mig liggandes i soffan där jag funnit en ställning över armstödet som hjälper lite. Profylaxandas ”djupandning”. Klockan sju vaknar L. Maken ger honom frukost och får göra avbrott för att hjälpa mig i värkarna. Sedan vill L att jag läser för honom. Jag försöker men får göra avbrott hela tiden för rejäla värkar. Maken masserar och jag och L ligger i sängen och tittar i böckerna. Stackars L undrar lite varför jag då och då står på alla fyra med huvudet ned i kudden men vi läser vidare. Man ser att han förstår att jag inte mår riktigt bra.
0725 dags att gå till dagis, jag har tagit mig till en stol i hallen och då stannar värkarna upp lite. Läser lite mer för L under tiden de klär på sig. L på gott humör som tur är. Jag gillar inte att inte ha maken där vid de nästa värkarna. Blir kvar på stolen när de går men gör efter några minuter misstaget att resa mig. Inser att duschen är min bästa vän och står där de närmaste 20 minuterna. Nu kommer värkarna plötsligt oftare men jag har ingen klocka. Profylaxandas nu ”mellanandning” och känner att det gör… ont, men det ska det ju. Vår lilla dusch är för trång, sitter till slut på golvet med benen ut genom öppningen, men det är inte bekvämt. Tur att vi har golvvärme! Tar mig ut, nu borde han komma tillbaka ganska snart. Annars kommer jag bli rädd på riktigt!
07.55 maken kommer hem och vi konstaterar att vi ska ringa ABC och säga att vi kommer nu. 07.56 är samtalet ringt och de hör på mig att ja då, vi kommer in nu. 08.10 Maken hämtar bilen och hjälper mig ut. Tar en värk liggande över bilens motorhuv och får maken att hämta handduk att sitta på om vattnet går. Nu gör det fruktansvärt ont när värkarna kommer, men i pauserna får jag andats och är lugn till jag inser att vi ju åkt i värsta rusningstrafiken! Jag tror att vi fastnade i varje rödljus på vägen och resan tar 10 minuter längre än vanligt. Värkarna är gräsliga nu och jag stönar nog mest igenom dem. Tvingar maken att småprata med mig för att distrahera. Maken frågar om det skall bli skönt med ett bad och jag säger att jag inte tror jag får bada än, man måste vara 5 cm öppen då har jag hört. Och sist hade jag ju inte kommit någonstans när jag var regelbunden på 5 minuter och åkte in med L. Och då gjorde det också rejält ont. Det är det jag är rädd för nu, att jag har riktigt långt kvar och redan så otroligt ont. Hur ska jag klara många långa timmar till?! Men det gör ju mer ont än sist, och känns annorlunda så lite måste ju ha skett? Tycker att jag känt att det rört sig nedåt?
Maken tar sista ljuset när det håller på att slå över till rött och jag tackar för det för nu kommer nästa värk!
08.30 Äntligen är vi inne på Ullevåls sjukhusområde. Men vägen vi alltid tagit för att köra till ABC är avstängd! Maken är fortfarande lugn (han berättade efteråt att han inte trodde att det var så bråttom, då hade han inte alls varit så lugn) och hittar snabbt den omdirigerade vägen. Han undrar om vi skall parkera på akutplatserna och jag säger JA! Vi tar en sista värk i bilen utanför ingången och nu kommer tårarna och jag börjar bli rädd för det trycker på! Inne på patienthotellet där ABC ligger håller hissen på att stängas men maken fångar den med foten. Tack och lov, för de hissarna kan man få vänta flera minuter på! Jag hänger med armarna kring makens midja och kämpar med andningen. Väl på ABC ser vi ingen barnmorska direkt. Ett par sitter och väntar på sin tid till undersökning så jag backar runt hörnet och håller i väggen vid nästa värk medan maken letar reda på personalen. De kommer, hör att det är bråttom och säger att jag skall få komma ned i badet. Halleluja! Men jag kan inte ta ett steg till nu, värkarna avlöser varandra och det trycker på! Minns att jag tänker på det stackars harmoniska paret som nu ser mig flämta i korridoren hängandes över en barnmorska som sedan leder mig in till förlossningsrummet. Du skall föda nu säger hon. Där inne brinner levande ljus och de håller på att fylla badkaret. Lugnet råder. Jag skall lägga mig i sängen för en kontroll men då kommer en ny värk som inte vill ta slut! Och plötsligt går vattnet! Smärtan är på en ny nivå. Nu känner jag att det här kommer att gå snabbt, snabbt, snabbt! De får undersökt mig och jag är 9 cm öppen! Vill jag föda i vattnet? Ja, det tror jag, men det är ju två meter bort till det stora badkaret. De hjälper mig mellan värkarna som nu är konstanta känns det som och äntligen är jag i vattnet!
Smärtan avtar lite och jag slappnar av. Nu kan jag lyssna på barnmorskan som berättar hur vi ska göra och hur jag skall andas. För nu är det inte långt kvar tills jag har babyn på magen! Krystvärkarna är så starka nu att jag kan inte stoppa mig själv från att krysta när de kommer. Jordemor och en student hjälper att hålla mina ben och maken håller om mig och ser till att jag inte åker under vattnet med huvudet. när värkarna kommer kan jag krama hans händer (jag bet visst också en gång!) och ha ögonkontakt. Vi är ett bra team! Han påminner mig om andningen och att inte stänga käke och händer för att underlätta öppningsskedet. Berömmer mig. Mellan värkarna får jag lite vatten och jag går in i mig själv och fokuserar på andningen. Lyssnar till min kropp som säger att jo, det här klarar du även om det gör så ont! Jordemor är fantastisk och Babyn mår bra, jag är 10 cm öppen och får nu känna barnets huvud vilket ger mig extra kraft. Krystar och känner verkligen att det sker, NU! de coachar mig för att andas ut huvudet och inte krysta just nu. Det är svårt att stoppa krystningsreflexerna men det går när jag flämtar! Nu är huvudet ute! Vi får sedan en paus innan den sista värken kommer. Det är absurt att se hennes huvud, men det ger otrolig kraft! En sista värk och hon kommer ut!
Blå, med navelsträngen runt halsen, men hon skriker när jag får plocka upp henne och lägga henne på min mage. Klockan är 09.04 och vi har varit på sjukhuset i 30 minuter.

Både maken och jag är lite chockade av att det gått så fort. Att det är en flicka tar flera minuter innan vi tagit reda på. Men nu är hon här och vi har haft en fantastisk upplevelse! Och jag klarade av att lyssna på kroppen och andas igenom smärtan.