Bilden är lånad från Ving.

 Just did it! 

Så har jag då klickat på ordet BOKA och den 31 januari reser jag och tjejerna till Bayahibe i Dominikanska Rebubliken. Vi kommer att bo på ett Family hotell med All Inclusive så det blir semester de Lux eftersom jag inte kommer att behöva ha mycket att fundera på. Jag har bokat en Bungalow åt oss som ligger precis på stranden och på hotellet finns flera pooler, bland annat en infinitypool som ju är så häftigt. Hotellet har flera aktiviteter för barnen och ett gym till mig och det anordnas även Yoga på stranden. Utflykter som erbjuds är bland annat att besöka en cigarrfabrik ( kanske inte något för mig just nu, men det låter ju spännande) dykresor och möjlighet att simma med delfiner.

Shit så skönt att ha något att se fram emot. Jag lever och arbetar för att kunna resa och det finns nog inget som gör mig lyckligare än att ha en resa i sikte. Just denna gång var det lite extra trögt att klicka på boka på grund av att det är första gången på 12 år som Rafael inte ska vara med om vårt äventyr. Det känns så konstigt men samtidigt väldigt spännande att få ge mig ut i världen själv med tjejerna. De är resvana sedan födseln så jag känner mig helt lugn med att åka med dem, men visst blir det annorlunda. Jag är ju heller ingen tjej som egentligen sätter dessa charterresor och all inclusive som prio ett när jag reser, utan bokar hellre själv och bygger min egen resa med flera destinationer, men just denna gång, när jag för första gången ska resa själv och är rätt utarbetad kan det vara skönt att bara hoppa på och inte tänka alls. Med gym, snorkling och yoga kommer jag nog inte bli rastlös trots att vi ska vara på samma ställe i två veckor. Jag packar ner träningskläderna och ser så fram emot att åter få ta löprundor på en varm sandstrand.

Nu har jag lagt allt för mycket tid på privata ting denna morgon, så bäst att jag sätter fart här!

Mars-12 på en strand på Koh Lipe, Thailand. Oj vad det ser skönt ut att vara röd, glansig och svettig. I LIKE!

Härliga minnen

Jag satt och gick igenom mina bilder från vår resa i Thailand för att ha en bild att skicka in till en som frågat om jag kan vara på en sida som handlar om att resa med barn. Jag svarade på några frågor och bifogade bilden ovan. Fanns inte så mycket att välja mellan när jag ville ha en bild av mig och bägge tjejerna, men denna är ju en typisk resebild.

Jag svarade bland annat på vad som är mitt bästa resetips och svarat blev att jag tycker att man ska slappna av och inte göra så stor affär av att man reser med barn. Vi har rest med vår sedan de var 9 mån respektive 4 månader och jag ser inte vad problemet är? Jag tycker snarare att det har varit mycket enklare att befinna mig utomlands med barnen än vad det är att dra runt på en barnvagn i Sverige. Här hemma är man i vägen och ett störande moment allt för ofta och det har alltid känns väldigt ovälkommet att komma med småbarn till Cafeèr och Restauranger.

Utomlands är man ofta mer värd när man har en unge i släptåg. Så snart man kliver in på en restaurang kommer någon gullig servitris och tar ditt barn och leker för fullt. När Leonie var 4 månader och vi var 3 veckor i Thailand, åt jag varenda måltid med bägge händerna eftersom Thailändskorna kivades om vem som skulle få bära/gulla med Leonie.

Befinner du dig på en flygplats utomlands får du VIP kö till alla diskar. Du behandlas som en drottning när du kommer med barn och alla ser till att det blir så enkelt som möjligt för dig som förälder. Ja, ända tills du når Skandinavien och åter får en armbåge i sidan för att någon tränger sig och absolut inte tar hänsyn till att du kommer med en bebis. Gissa vart det är enklast att vara mamma och vart barnen har det bäst och gråter minst?Jag kanske överdriver lite, men det är inte mycket. Det här är vår erfarenhet så som vi har upplevt det.

Jag ser vart fall inga som helst bekymmer med att resa med barn och har aldrig funderat på att förändra något. Idag är de tillräckligt stora för att dra väskor själva och de har ful koll på hur man uppför sig och vad man får och inte får göra. De är sociala och pratar gärna med nya människor, även när de inte kan samma språk. Jag älskar att vara på resa med tjejerna och är så stolt över dem. Nu ser jag fram emot att de ska växa ytterligare lite så att vi snart kan besöka platser som vi valt att vänta med på grund av barnens ålder. Länder som Nya Zeeland, Sydafrika, New York osv…. Jag betvivlar inte att tjejerna inte skulle kunna vara i dessa länder, utan vårt tänk är mer egoistiskt. Vi vill vara i dessa länder när tjejerna är större så att vi själva kan nyttja allt som de har att erbjuda. Jag vill inte gå hem kl 21.00 för att tjejerna vill sova den dagen jag befinner mig i New York, och jag vet att Rafael vill ha sällskap på en golfrunda i Sydafrika.

En dag….

Jag har just mailat och fått fått bekräftelse från Hotellet ovan, Sita Beach Resort Koh Lipe, och nu är vår resa helt klar. Förra året bodde vi i huset som syns till vänster i bild. Nära till poolen och ett par meter till stranden. Detta år finns det tyvärr inga lediga rum där, utan vi kommer att bo i husen som syns längst upp i bild. Jag har bett att få stå på reservlista till Poolview Bungalow för det är alltid enklare när det är nära till rummet. Förra året tog vi ju en sista natt i Honeymoon suiten, allt för att få en extra natt. Den låg på toppen av berget bakom.

Mot varmare breddgrader

Söndagen den 19 februari lyfter vi åter mot Thailand och den 20 feb är vi på plats på Phuket. Vi börjar med 6 nätter på Kamala Beach, precis som förra året. Här bor ju våra vänner och vi vill givetvis besöka dem. Extra kul är ju att få spana in Terece butik. Ser att Love Forever börjar presentera vackra nyheter för 2012.

Efter Kamala ska vi ta oss vidare till Koh Muuk där vi ska vara i två dagar, och så till Koh Bulone som Katinka talat så varmt om. Även här stannar vi bara i två nätter innan vi far vidare till Koh Lipe. Vi får 10 härliga nätter på Koh Lipe innan det är dags att återvända till Sverige och flyger precis som sist från Kuala Lumpur. Det är enklast vägen att ta sig hem den vägen. Denna gång väljer vi att inte stanna i Kuala Lumpur, utan vi ankommer lagom för att åka direkt till flygplatsen. Kuala Lumpur var en fantastisk stad och det är svårt att se sig mätt på Twin Tower, men det blir lite tråkigt för barnen. Bara shopping och vackra byggnader. Det blir faktiskt även tråkigt för oss vuxna, för jag hade gärna nyttjat Kuala Lumpur by night i någon av de coola barerna som ligger miljarder våningar upp i diverse byggnader. Vi får ta en resa dit när barnen är äldre.

Det blir en del resande men jag gillar det och har svårt för att bara stanna på en plats. Nu blir det som nytt hela tiden och man få se mycket på vägen. Platserna vi har valt ligger på lagom avstånd för att inte tjejerna ska bli uttråkade på vägen.

Gud så jag längtar. Det får gärna bli februari NU!

 

Ao_Nang_map (2)

 

Nu är det sista bokat inför vår resa och vi vet vart vi kommer att bo när vi befinner oss i Ao Nang i mitten av februari. Det enda som inte är fixat nu är resor mellan alla orter, men det tar vi på plats. Tjejerna är tillräckligt stora för att det inte ska göra mig nervös att lösa förflyttningar på plats. Tidigare har vi gjort det lättaste av det hela och bokat allt. Ganska skönt när det står taxichaufförer med plakat med vårt namn på och väntar vid hotell eller flygplatser just när man har barn och även mycket packning, men jag gillar mer att få ta allt lite som det kommer.

Tjejernas sista julklapp ankom i mellandagarna och de har nu en grymt fin och lättkörd resväska. De får dela på en så länge för deras kläder tar inte så stor plats. Leonie vill i och för sig ta med sig Zingo, Prinsessballongen från igår, och även Wii spelet, men det ska jag nog lyckas få ur henne :)

 

 

Vi ankom till Manilla sent på kvällen efter en lång flygning, och det dygnet jag stannde där är bland det värsta jag varit med om.  Killen som jag reste mig, var ganska känd för att vara snål, och det ska man ABSOLUT INTE vara när det kommer till ett land som Filippinerna. Han hade bokat in oss på det billigaste han kund hitta, och detta råtthål låg en bra bit utanför Manilla centrum. Det var fruktaansvärt! Smutsigt, mörk, trasigt och bara ett ynka hål i golvet att kissa i. När vi sedan gick ut en runda för att hitta oss något att äta, var jag räddare än aldrig förr. Överallt satt män och stirrade på oss och det var nästan så att man kunde känna att det fanns pistoler riktade mot sitt huvud. Små stympade barn kom fram och bönade om pengar. Jag bönade snart om att gå tillbaka till råtthålet, och när vi väl var tillbaka låg jag inrulllad i mitt lakarn och grät. Jag bad till och med killen som jag reste med att han skulle gå ut och köpa en pistol och sedan skjuta mig i benet så att jag skulle få direktflyg hem till Norge, där jag bodde på den tiden! Inte för att jag vet om det funkar så, men det visar kanske lite hur desperat jag var.

Vi valde att lämna Manilla omgående dagen efter, och gissa om jag kom till paradiset när jag klev av på stranden ovan. Boracay är bland det vackraste jag sett och deras strand, White beach, är under många år utsedd till världens vackraste strand. Ingen kunde var mer lycklig än jag när vi även hittade en fin bungalow att bo i, som låg ungefär 10 steg från denna strand. När min resekompis kom efter ytterligare en vecka och pratade om att vi nu skulle resa vidare till någon annan ön sda jag tvärt NEJ!! Jag rör mig inte en millimeter från denna ö. Vi skulle vara borta 1 månad, och de resterand 3 veckorna satt jag ensam på denna ö och fick verkligen tid att tänka igenom mitt liv. Då, för 14 år sedan var det ytterst få turister där, och på mina tre veckor träffade jag bara 3 norska tjejer under några dagar, och två svenska killar. Ön är väldigt liten så hade det funnits fler Skandinavier på plats så hade jag garanterat träffat dem.

Sista två veckorna ”flyttade jag ihop” med en Engelskman som jag träffade. Vi fann varandra fullständigt, om än bara som vänner. Han lärde mig bland annat att meditera och ni kan ju själva tänkar er effekten av att sitta på denna ljuvliga strand och bara andas.  Undrar hur det ser ut på Boracay idag? Ser att flera bolag kör resor dit, så jag antar att det idag är lite fler turister där än när jag satt där för mig själv :)

Bild lånad från resguiden, och visar Koh Lipe.

Jag utnyttjar min barnlediga tid till att googla runt efter resor och hitta bra tips på plaster att besöka i Thailand. Ett oväntat tillskott i kassan för en tid sedan gjorde att det nu står klart att vi kan åka till Thailand någon gång i feb/mars, och resegalen som jag är så längtar jag enormt.

Nu ska vi bara enas om vart i Thailand vi ska åka. Tidigare har vi varit på Koh Lanta, Ao Nang, Phuket och Kata Beach. Ao Nang är min favorit, eftersom man därifrån tar sig till mängder av fantastiska öar. Att jag dessutom lärt känna några bloggisar som jag nu kan få möjlighet att träffa IRL gör att detta får bli ett självklart resmål. På Koh Lanta har vi vänner som bor under vinterhalvåret, så jag räknar med att vi även hamnar där. Tycker tyvärr att Koh Lanta är lite trist som stad, men sist bodde vi väldigt bra och även det lockar förutom våra vänner.

Koh Lipe har jag hört mycket gott om, så det får stå på listan över nya platser som jag vill besöka. Vad jag förstått så är det inte ett ställa man reser till mer än några dagar, eftersom det finns väldigt lite att göra, men en avstickare med båt från Koh Lanta kan vara kul.

Vi planerar att vara borta tre veckor denna gång och det ger oss chansen att byta platser ett flertal gånger, vilket verkligen förlänger en resa. Det känns som om man börjar om varje vecka när man byter stad och boende. Efter förra årets resa har jag insett hur viktigt det är med ett boende där vi inte blir fast på en trist balkong när tjejerna somnar, vilket de gör ganska tidigt efter hela dagar med bad och sol. Det var perfekt på Koh Lanta där vi bodde i ett hus med stor veranda och i direkt anslutning till beachbaren där vi kunde sitta med översikt på vår dörr och njuta av kvällen.

Denna resa blir extra go för mig som numera har Anna på kontoret. För första gången på många år kan jag resa iväg och veta att någon annan tar hand om allt när jag är borta. Tidigare år har jag fått ta en dag då och då för att jobba och se över allt, men denna gång ska jag endast njuta.

Göteborgs skärgård från ovan. Längst ner till vänster ser ni Björlanda Kil.

Efter mycket om och men är vi äntligen hemma igen. Borta bra men hemma bäst, eller hur?

Vi blev tyvärr väldigt sena pga el tekniska fel i det flygplanet som vi skulle åka med. Efter att ha väntat väldigt länge i planet, kom de och sa att vi skulle bli hämtade med buss och körda tillbaka till terminalen för byte av plan. Slutligen fick vi checka igen igen, tre timmar senare än vad som sagts, och vi kunde flyga mot Göteborg.

Jag är egentligen väldigt glad för att de är så noga så att man slipper konstigheter i luften, men det gjorde väldigt ont i hjärtat eftersom jag hade lovat mina tjejer att det var jag som skulle natta dem idag. Emilia vaknade när vi kom, men Leonie får vi krama i morgon.

Nu ska jag genast bädda ner mig för i morgon väntar jobb och dagis igen. Det skulle bli mina sista tre dagar, och de var tänkte att användas för att runda av inför semestern, men nu kommer jag hem med mer jobb än någonsin! Kan inte vänta på att sätta fart med det nya, som jag hoppas blir riktigt bra för oss.

Kram och god natt

Emilia får tiden att gå genom att titta på bilder i tidningen S. Hon gillar att titta på Prinsessan Victoria och tycker att det ska bli så spännande att hon ska gifta sig i sommar.

Vi sitter i bilen nu och har ca 17 mil kvar innan vi når Billdal. Strax efter 09.00 lämnade vi Sälen efter att ha packat och städat ur huset vi bott i. För en timme sedan stannade vi vid Selma Lageröf SPA för att äta lunch. Lite dyrare än Rasta, men herregud så mycket bättre!

Nu längtar jag bara efter att få sätta nyckeln i min dörr och få komma hem. Borta bra men hemma bäst heter det ju, och det stämmer verkligen. Ska bli så skönt att få sova i sin egen säng igen. Vi har sovit i ett rum med två våningssängar och jag har sovit överst i den ena. Jag sov egentligen ganska bra, men madrassen var lite sliten i mitten vilket gjorde att jag hade ganska ont i ryggen när jag vaknade. Första natten sov jag inte många timmar alls. Emilia låg också överst i den andra sängen, och varje gång jag hörde henne röra sig fick jag lite panik och tände lampan för att se så hon inte var på väg att ramla ner. Mitt i natten fick jag för mig att jag var tvungen att flytta henne, för jag insåg att jag behövde få sova lite, men då vaknade hon och vägrade. Hon var minsann stor nog att sova där uppe enligt henne. Jag vande mig till slut och sov bättre efter ett par nätter.

Tanken var att packa med mig min spikmatta men jag glömde den hemma. Nu ska det bli super skönt att lägga sig på den, för kroppen är öm både här och där. Bara att inse att man inte är pur ung längre :)

Kram Åsa

Se de härliga röda kinderna. Vi får smörja ordentligt varje dag, men solen tar rejält.

Idag var vi riktigt sega, ja inte Emilia förstås, hon åkte upp och ner utan stopp hela dagen. Jag och Leonie tog tre åk direkt när vi kom men sen valde hon att leka i den lilla lekparken som låg i anslutning till backen. Själv har jag njutit i solen, tittat på mina tjejer och bläddrat i en veckotidning. Jag hade ingen som helst lust på skidor idag, även om Raffa och jag passade på att ta några åk själva medans barnen lekte.

Vi valde även att åka hem tidigare idag och det var knappt att vi hann få av oss kläderna innan vi hade däckat här hemma. I morgon är det vår sista skiddag och den ska vi utnyttja bättre. Vi ska tillbaka till Hundfjället, efter ett par dagar i tandådalen. På Hundfjället finns trollbacken och den längtar tjejerna efter.

Just nu sitter vi och tittar på ”Du är vad du äter” och idag visas en repris då Sanna Bråding var gäst, eller vad man nu ska kalla det. Hon går på Afrikansk dans, och det ser så himla kul ut. Jag blir jättesugen på att gå på något liknande. Det måste vara så befriande och skönt att skaka loss så där, och vilken kondition man måste få. Jag är imponerad över Sanna. Starkt att ta sig ur en massa missbruk och jobba hårt för att hitta balansen. Själv har jag nu varit rökfri över en månad nu och det är jag STOLT över. Sista dagarna har varit väldigt tunga och jag har varit grymt sugen på en cigarett, men inget ska få mig att misslyckas denna gång.

Kram Åsa

Lilla tjejen åker ensam upp i knappliften idag.

Här kommer hon åkande själv, med pappa bakom som stoppar henne ibland.

Mega stolt pappa idag!

Idag bestämde vi att det var dags för Leonie att få testa att åka lift och köra ner i backen själv. Hon är totalt orädd och fixar de flesta situationer utan bekymmer. Mindre bra går det för hennes mamma som idag fick totalt hjärnsläpp!

Vid första åket så stod jag längst ner i liften och hjälpte henne att komma på liften och komma iväg. Raffa åkte då ett par ”knappar” längre upp och stod redo att ta emot henne när hon kom upp. Det gick superbra och så snart de var uppe svischade de ner i rasande fart. Så fort att Raffa nästan fick problem med att stoppa henne, och jag stod redo längst ner för att ta emot henne.

Leonie var så nöjd när hon kom ner. Hon gjorde high five till mig och bad sedan att få åka en gång till. Det var i detta ögonblick som jag tappade det fullständigt. Kontakten till min hjärna var visst urdragen….

Stoltaste mamma i världen hjälper Leonie fram till liften och får i väg henne upp i backen. Samtidigt som jag vänder mig om för att gå tillbaka ser jag Raffa stå en bit bak i liftkön… Min lilla tjej var med andra ord på väg upp i backen helt själv, utan att någon skulle hjälpa henne av!

Jag börjar i panik att springa upp för backen. Jagande efter min lilla tjej som stolt åker upp mot toppen. Efter halva backen är jag helt slut och klarar inte en meter till. Ingen har ännu märkt mitt problem, mer än Raffa, för annars antar jag att man hade stannat liften. Slutligen ser en mamma vad som händer och hon lyckas ropa jättehögt till en som redan är upp att hon ska ta emot Leonie. Jag är så flåsig så jag kan knappt säga mitt namn. Leonie får hjälp att hoppa av och de är snälla nog att vänta med henne tills Raffa kommer och kan åka med henne ner.

Jag kan lova att jag var riktigt nervös en stund där. Känslan att hon åker iväg uppåt och ingen som hjälper henne, samtidigt som jag inte klarar att ta ett steg till. Hemsk känsla!

Kram från en mamma som kände sig ganska värdelös idag!