Med anledning av den artikel som publiceras i Göteborgsposten idag har jag valt att anpassa detta inlägg till Er som trillar in på denna blogg under dagen. Förutom Ni som brukar vara här och läsa, kommer nog bloggen under dagen bli besökt av folk som antingen läst artikeln och tycker det som hänt är hemsk, men även av de som anser att jag får skylla mig själv.
Denna blogg har funnits sedan sommaren 2008 och den har fram tills söndagen den 17 april gett mig enorm glädje. Jag har njutit av att kunna dela med mig av mitt och min familjs liv, både vad gäller bilder och text. Bloggen har gett mig många underbara vänner och jag har även fått möjlighet att delta på trevliga event. Jag har ett stort intresse av att fotografera, laga mat, resa och umgås med vänner. Att sedan få dela med sig av detta till andra människor, och dessutom få respons på det man gör har varit underbart. Den glädjen togs ifrån mig den söndagen då jag gick in på min Facebookprofil och ser att jag har fått ett meddelande från en för mig okänd person, som meddelar att någon annan stulit det liv jag delar på min blogg.
En okänd person har tagit mina bilder och sedan skapat sig en egen familj på Facebook, där hon lagt upp fullt av bilder på mig och mina barn. Hon tog över mitt liv och stal samtidigt mina barn, om än bara på bilder. Hon stal samtidigt mina känslor.
Ska jag kanske skylla mig själv? Många anser nog det när jag frivilligt lägger upp bilder av mina barn på internet. Enligt polisen är detta något man får räkna med, och de är inte alls intresserade av att lägga ner någon tid på att utreda det hela. Facebook, som har mer regler än vad man kan orka läsa, och som provocerar människor världen över genom att plocka bort bilder av homosexuella män och målningar av Anders Zorn, har inte ens bemödat sig att svara på min anmälan om bedrägeri.
Polisen menar att det denna person har gjort är endast ett brott mot Upphovsrättslagen, och den är så klen att de inte kan lägga tid på det. För mig är det oerhört mycket mer. Att någon stjäl mina bilder är inte problemet. Hade någon stulit en bild som jag tagit för att de tycker att bilden är väldigt fin hade jag bara blivit stolt, men det är inte bara bilder personen har stulit. Hon stal mina barn, mina känslor och mina upplevelser. HON var stolt när hon visade upp att min dotter hade tagit Silverfisken. HON var lycklig när hon hade gått på bio med min dotter. HON var glad när min yngsta dotter kom på besök. Min yngsta dotter är nämligen inte min äldsta dotters lillasyster längre. Hon är en kusin numera. Min äldsta dotter har däremot en bror som heter Odin. Han är tydligen svårt sjuk och kommer kanske inte att överleva. Undrar vems barn det egentligen är?
Om nu jag får skylla mig själv när någon annan stjäl mina barn och lever mitt liv, kan man då säga detsamma om en person som blir nedslagen på Avenyn? Folk kanske bör räkna med att bli nedslagna eftersom man väljer att gå där en sen kväll? Ska tjejer med kort kjol skylla sig själv om de blir våldtagna? Det kanske är något de bör förstå kan hända när de klär sig så?
Hårda ord från min sida, men det är så jag ser det.
I Sverige 2011 finns det ca 500 000 bloggar och ca 4,5 miljoner Svenskar har ett Facebookkonto. I vårt svenska samhälle har det blivit en naturlighet att dela med sig. Det är inga konstigheter att visa bilder från ens vardag. För många är det en självklarhet att dela med sig av bilder av sina barn, sin vardag och sitt liv.
Jag gör något som väldigt många andra gör, och jag anser inte att jag ska behöva räkna med att någon går in och stjäl mitt liv. Redan innan detta hände begränsade jag mig i bloggen. Jag valde mina ord väl och jag delade bara med mig av texter och bilder som jag kunde stå för. Mina barn känner till bloggen och min äldsta dotter, som nyligen lärt sig att läsa, sitter ofta och läser vad jag skriver. Hon älskar dessutom att jag tar bilder av henne, och hon tycker om när bilden sedan hamnar i min blogg. Tro mig, hade hon sagt det motsatte så hade jag omedelbart slutat att dela mina bilder av barnen.
Sedan en vecka tillbaka finns inga nytagna bilder av barnen på min blogg. Jag har känt mig ännu mer begränsad och jag har funderat mig gråhårig på hur framtiden för denna blogg ska se ut? Sluta helt? Låsa bloggen? Eller tuta på som vanligt?
Svaret blir att jag efter idag tutar på som vanligt. Jag tänker INTE låta en idiot bestämma över vad jag ska göra. Den dag jag slutar att blogga gör jag det för att JAG har tagit det beslutet. Utan att någon annan tvingat mig att fatta beslutet. Så, VÄLKOMMEN TILLBAKA!
Det ser inte ut som om denna lilla unga sover va?
Senaste kommentarer