Mycket i huvudet idag

Kan ni ibland undra om det liv ni lever är rätt? Är det detta jobb jag ska gå till dag ut och dag in för resten av livet? Bor jag verkligen i rätt land? Är just detta huset det huset jag ska sova i varje natt tills det är dags för hemmet? Var detta allt?

Jag tänker ibland så det ryker ur mina öron och jag har mycket svårt för att tänka att just det här är allt. Jag kan inte sluta att fundera på om livet hade varit roligare om jag vore florist, läkare eller bonde istället. Tänk om livet blir grymt mycket bättre om jag bor i Italien? Jag kanske borde börja rida? Jag får sån lust på förändring ibland att jag nästan sitter och blir bitter. Jag vet att man ska vara glad för allt man har, men måste det innebära att man ska sitta här nöjd och inte fortsätta att drömma? Jag drömmer ofta om ett annat liv. Andra möjligheter. Andra val. Jag vägrar att finna mig i att detta är allt.

Jag blir så avis när jag läser om människor som sagt upp allt och startat på nytt på ett helt annat sätt. Folk som säljer hus, säger upp sig på jobbet och sedan drar till Spanien, Thailand eller kanske Italien och gör något helt annat. Öppnar ett Bed&Breakfast, får mer tid, mer sol, mer harmoni och helt plötsligt känner sig så himla lyckliga. Jag kan nästan gråta av avundsjuka när jag läser sånt.

Tror mig, jag är nöjd med väldigt mycket i livet, men det finns saker som jag saknar och det saknar jag rejält. Det finns ett hål att fylla i mig och jag kan inte alltid se hur det ska fyllas. Vad ska till för att jag ska känna mig hel? Jag vet inte. Jag vet bara att jag vägrar att känna att detta är allt och jag ger inte upp förrän den dagen jag har fyllt det där hålet och känner mig hel. Jag kommer inte sluta tänka på att det nog finns något mer där ute som väntar på mig och en dag ska jag hitta det.

Kram på er

Jag tar åt mig

Det är ca 4 år sedan jag valde att börja blogga och det har under åren blivit en hel del inlägg och även många kommentarer från er alla. Under dessa år har jag fått totalt 3 negativa kommentarer, varav en idag. Det är verkligen tur att jag inte är någon storbloggare som ständigt får kritik i sina bloggar, för herregud så jag tar åt mig. Sedan jag läste kommentaren har jag inte kunnat sluta att tänka på den. Jag hade väl gått under som människa om jag vore Engla eller Blondinbella.

När man väljer att blogga så lämnar man ut en hel del om sig själv och man får vara beredd på att allt kan komma att vändas mot en och att vem som helst kan läsa och använda det man skriver. Jag tänker mig allt som oftast väldigt noga innan jag skriver och det finns en hel del i mitt liv som ni läsare inte känner till. Något som jag alltid har varit extra noga med i min blogg är att tänka mig för när det gäller mitt eget företag eller nu mitt nya jobb. Redan vid mitt första möte med ägaren av Wasa Allè berättade jag för honom att jag bloggade och frågade om det var ok med honom att jag nämnde hans Restaurang. Jag skriver heller väldigt sällan om kriser i äktenskapet, problem med familjemedlemmar, eller om svårhanterliga situationer med barnen som kan komma dem till skada framöver.

Idag valde jag dock att skriva att den som gjort mitt jobb innan mig på Wasa inte kört något system för semesterlöner och det klassades visst som om jag snackade skit om min företrädare. Jag skulle givetvis aldrig skriva något illa om en person för att med avsikt såra och det var inte det jag menade här heller. Jag har utelämnat så otroligt mycket när det gäller mitt nya jobb, men kort sagt kan jag väl tala om att jag kastades in i en akutsituation efter att två personer farit illa. Mitt möte med ägaren ägde rum på fredagen och på måndagen efter började jag.

Alla har sina sätt att bokföra och sina rutiner. Jag sätter dokument i en ordning, och någon annan på ett annat sätt. Jag har mitt sätt att se och utläsa flödet, någon tänker annorlunda. Att sätta sig in i hur en annan människa gjort tidigare är aldrig lätt och när det dessutom sker under stress och med deadline ställer det till det lite. I detta yrke är det väldigt viktigt att inte göra sig själv oumbärlig. Det förstod jag själv när jag råkade ut för en olycka veckan innan Leonie föddes. Trots att jag låg på Sahlgrenska med morfin i kroppen, hade jag datorn och mobilen på och jobbade för fullt. Jag hade en vikarie som skulle ta över, men alla rutiner och regler fanns i mitt huvud och det gjorde det svårt för vikarien att ta över. Där lärde jag mig att alltid göra allt så tydligt som möjligt när det gäller bokföring ,för man vet aldrig när någon annan kommer och tar över, och då ska den personen enkelt kunna sätta sig in i flödet.

En av anledningarna till att jag skrev det jag skrev var också att jag kände att jag under lång tid i bloggen klagat och gnällt över hur tufft jag har det och vilken stress jag känner. Jag ville någonstans förklara lite varför det är så tufft. Normalt sätt klarar jag att sköta ett företags ekonomi med allt vad det innebär utan att gnälla, men min situation har gjort läget lite annorlunda. Dels så har jag noll förkunskaper av Hogia, dels har hårddisken krachat mitt i allt och slutligen har de personerna före mig råkat ut för saker som gör att jag inte har någon att fråga om vad som skett före min tid. Det mest normala när man börjar ett liknande jobb är nog att man jobbar sida vid sida en stund och att den nya får en rejäl genomgång av hur rutiner fungerar. För mig blev det inte så och det har tagit väldigt lång tid för mig att sätta mig in i allt.  Jag ville bara skriva en liten hint för att ni inte skulle tro att jag inte klarar av ett vanligt jobb utan att gnälla.

Jag hoppas att du Christina förstår vad jag menar nu och att du inte tror att jag är en person som hänger ut andra i min blogg. Själv borde jag nog bli lite tuffare och inte ta så himla illa vid mig

Jag har tröttnat på mig själv!

Vet ni vad jag mest av allt önskar mig i julklapp? Ett dygn. Ett dygn utan att behöva kolla på klockan eller bocka av saker på en TO DO lista. Ett dygn med bara mig själv. Jag är så sliten just nu och jag är så less på att ha ont i nacke och huvud, och jag är less på att vara trött. Jag vill kunna njuta av att vara med mina barn, istället för att titta på klockan och undra om de ska gå och sova snart. Jag vill kunna bli bjuden på middag hos vänner utan att fundera på när jag kan få gå hem och sova. Jag vill kunna bestämma en biodejt med någon väninna utan att känna att jag inte vet om jag orkar. Det känns som om hela mitt liv går ut på att kolla på klockan och fundera på om jag ska hinna och om jag ska orka. Jag stressar med ALLT i livet. Jag stressar till och med när jag får möjlighet att vila en timme. Då lägger jag mig på spikmattan och funderar på hur jag ska kunna vila så effektivt som möjligt för att hinna bli utvilad. Ni hör ju. Det är helt galet.

Jag tycker att jag har dragit ner på alla krav och jag har blivit så mycket bättre på att säga nej och att inte pressa mig själv med välstädat hus och sånt, men det räcker inte. Även om jag har bestämt mig för att varva ner så snurrar min hjärna på högvarv. När jag bestämmer mig för att skita i allt en lördag, då går jag istället och funderar på när jag istället ska ta hand om tvätten, dammsugningen, dammandet osv… Nu kan man ju tro att det är jag som gör allt här hemma men så är det verkligen inte. Rafael är en grymt bra pappa och make. Han gör minst lika mycket som mig och han är väldigt generös med att säga till mig att gå och lägga mig en stund. Där har jag absolut inget att klaga på.

Idag kom jag hem med världens huvudvärk och bönade om att få vila en stund. En timme låg jag i sovrummet på spikmattan, men somnar gör jag inte. Jag ligger där och funderar på hur helgen ska lösas, vad vi ska köpa till Leonie i födelsedagspresent, hur jag ska fortsätta bokföringen på Wasa osv… Sen kliver jag upp och istället för att vara en mysig mamma en fredagskväll så är jag bara trött och ber tjejerna ta på sig pyjamas. Jag svarar bittert och surt när Emilia frågar om hon ska hjälpa till och jag blir slutligen glad när de somnar i soffan.

Blä för mig själv just nu. Blä för den trötta, tråkiga människan som jag är just nu. Snälla tomten, kom med ett dygn till mig.

Idag har Aftonbladet en artikel om hur mycket sockerbitar våra vanligaste drickor innehåller. Inte helt oväntat hamnar Coca Cola på översta plats med 10 sockerbitar/LITEN burk! Helt galet och ännu värre är att det dricks av många dagligen i enorma mängder. Jag är väldigt hård mot mina barn när det gäller socker och läsk får de endast dricka när det är helg. De får på fredagen välja en var sin liten skruvflaska och den ska de hushålla med även till lördagen. När jag sa detta till dem  svarade Leonie att hon visst skulle hushålla, men att hon inte visste vad man gör då? – Vad betyder hushålla mamma? Kanske skulle använt mig av ett annat ord när jag tilltalar min blivande 5 åring.

Något som jag anser ännu värre än Cola är dessa, enligt mig, fasansfulla Red Bull. Jag går dagligen förbi en Hemköp när jag går mellan mitt kontor och Restaurangen och i området här ligger ett flertal skolor så det är fullt av ungdomar runt om på gatorna. Dagligen ser jag dem komma ut från Hemköp med det som förmodligen blir deras lunch, kanelbulle, kexchoklad och Redbull. Ibland flera flaskor med Redbull. Jag blir lika bekymrad varje gång och ibland har jag fått hålla mig från att säga till. Bakom mig i kassen en dag stod en kille på ca 15 år med 5 flaskor Redull och jag hade sån lust att be honom att lägga tillbaka dem, men vem är jag att lägga mig i. Jag drack Redbull när jag var ung. Vi blandade det med alkohol och fick goda drinkar. Jättegott och trevligt ända tills Ambulansen fick hämta mig från en nattklubb. Sköterskan som satt bak med mig ropade fram till den som körde att han skulle sätta på blåljusen och gasa på för min puls var åt helvete. Allt gick bra, men efter det har jag inte ens smakat Redbull och jag anser numera att det är samma som droger. Vill tillägga att jag var en relativt skötsam tjej i min ungdom och att jag den kvällen det hände inte ens kände mig särskilt onykter. Jag hade dessutom ätit en 3-rättersmiddag och hade inte tom mage. Inom loppet av ett halvår efter att detta hade hänt, läste jag tre gånger i Aftonbladet att personer hade segnat ner och dött på dansgolvet efter att ha druckit Redbull. Samma dryck som väldigt många tonåringar dagligen dricker istället för att äta lunch.

Jag blir förundrad över hur lite vi lär våra barn och att det fortfarande är så att övervikten bland barn ständigt ökar. Vi som vet så mycket och kost och socker. Varför gör vi inte bättre mot barnen? Varför anser många sig som snälla när de ger läsk, godis, kakor, chips och annat skräp till sina barn både vardag som helg? Jag anser mig som snäll mot barnen eftersom jag säger nej.

Vi pratar mycket om kost hemma och vad ”godsaker” gör mot kroppen. Jag är noga med att prata med barnen på ett sätt så att det inte har med utseendet att göra, utan mer vad socker och mycket annat gör för insidan. De får gärna godsaker, men det kan hållas till helgen och även då inom rinliga gränser. Emilia sa faktiskt en dag när de skulle få pannkakor att hon tyckte det var så tråkigt med pannkakor för hon orkade bara äta två och sedan blev hon så trött. Ett ypperligt tillfälle att lära henne att pannkakor innehåller bara skräp som inte gör magen glag. Man blir snabbt mätt, sedan trött, och så åter hungrig igen inom kort. De gånger vi steker pannkakor gör jag även en skål med grönsker som de måste ( måste är egentligen ett fel ord för de gör det frivilligt) äta av.

Som förälder har du ett ansvar att se till att barnen mår bra och är friska. Det gäller inte bara på det ytliga, utan även på insidan som inte syns. Barn blir inte lyckligare individer av att få dricka läsk varje dag. De anser inte att du är en bättre mamma om de får godis stup i ett. De älskar dig fortfarande även om du säger nej till kakor. De vet bara inte bättre ännu så de vill gärna tjata om att få det, men det är vårt ansvar att säga NEJ de allra flesta gångerna de gör det. En dag kommer de att tacka oss för att vi lärde dem det rätt.

Vad ska man ha för regler gällande datorer?

Mina tjejer gillar att använda våra datorer, men nu måste vi nog börja sätta upp lite hårdare regler. Jag är redan idag noga med att de inte sitter där för länge, och de får absolut inte sitta framför en dator när solen skiner och de kan vara ute och leka. Leonie använder datorn till att titta på Bolibompa och hennes favorit där är att titta på all mat de lagar. Det tycker jag är ok för hon gillar verkligen att laga mat och ber ofta om att få vara med mig i köket. Hon kommer med ideér om vad vi ska baka eller vilken middag vi kan ha, och detta utifrån vad hon lärt sig på Bolibompa.

Emilia hade jag en diskussion med igår gällande vad som kan ske på internet. Jag förklarade att alla inte alltid är de de utger sig för. Jag förklarade att det finns dumma människor som inte bara vill spela spel med henne. Förra helgen i Lysekil fick hon lära sig ett spel av de större tjejerna, och nu vill hon gärna hålla på med det här hemma. Jag lät henna ladda ner spelet, men satte mig med henne och kollade hur spelet fungerade. Först var jag glad för det gick ut på att klä och styla sin egen docka, och det tyckte jag lät ok. När jag hade suttit en stund med henne insåg jag dock att det även fanns chatt funktion på detta spel, och nu gillar jag det inte alls. Vem vet vem som sitter bakom den chatten och vill få kontakt med min 7-åring?

Det är lite svårt när min dotter umgås med de större barnen här omkring, för hon lär sig snabbt saker som kanske inte passar hennes ålder. Jag är så tacksam för att de stora tjejerna här omkring även leker med Emilia, och de är skötsamma och fina tjejer, men just detta blir ett problem. Emilia vill givetvis göra det som de gör.

Nu har jag fått höra om ett spel som några av de spelar och som inte har chatt funktion, eller uppmuntrar till att betala pengar för att få fler förmåner. Jag ska kolla upp detta spel och se om det kanske kan passa Emilia.

Vad har ni för regler på Era barn gällande datorer och internet? Någon som känner till ett spel som kan passa en 7-åring?

]]> http://lifestyleblogs.se/mrsmoet/2011/08/09/hur-gor-ni/feed/ 4 http://lifestyleblogs.se/mrsmoet/2011/08/06/ensam-ar-inte-enkelt/ http://lifestyleblogs.se/mrsmoet/2011/08/06/ensam-ar-inte-enkelt/#comments Sat, 06 Aug 2011 10:22:46 +0000 mrsmoet http://lifestyleblogs.se/mrsmoet/?p=10851 Läs mer... →]]> Fotograf Pierre Pocs

Jag trivs inte alls

För några år sedan när Rafael reste bort, gav jag guldstjärnor till ensamstående föräldrar som ständigt lever med att ta allt ansvar om sina barn. Jag tyckte ofta att det var superjobbigt, och var helt slut när Rafael kom hem.

Idag är barnen tillräckligt stora för att det inte längre ska vara så jobbigt att vara ensam med dem. Jag behöver inte passa varje steg de tar, och de klarar väldigt mycket själva. De sover om nätterna och de kliver upp på morgonen utan min omedelbara hjälp. Numera när Rafael åker bort kan jag från hjärtat önska honom trevlig resa, men oj så bitter jag var under några år. Inte för att jag missunnade honom själva resan, utan för att jag visste att jag själv fick det väldigt tufft. Av någon dum anledning är jag själv dålig på att resa iväg själv, så bitterheten satt ju även i att det BARA var han som for iväg. Orättvist, för han skulle aldrig neka mig att göra något.

Som sagt, idag är allt mycket enklare, men fy så tråkigt det är att vara ensam. Dessa dagar har jag insett att jag hade förfallit totalt som ensamstående mamma. Barnen är underbara, men de räcker inte som sällskap för mig. Det är så oerhört tråkigt att inte ha en vuxen att samtala med under dagen. Än värre är det med matlagningen. Jag älskar att stå i köket och laga mat, men att bara laga till mig och tjejerna är verkligen understimulerande. De vill helst ha pannkakor eller spagetti med köttfärssås. De uppskattar inte alls att jag står 45 minuter och rör en kantarellrisotto, eller lindar in kycklingfileèr i parmaskinka.

Fredagsmys hemma hos Familjen Wojtowicz brukar som ni vet bestå att en diger buffè av massor av olika godsaker. Igår blev det makaroner med korv, och till dessert popcorn. Den buffè som vi brukar göra är rätt krånglig alltid, men har man en make som glatt mumsar i sig under hela kvällen och gör mig sällskap, så känner man att det är värt det. Igår fanns det inte på världskartan att ställa mig och mecka med allt detta för att mina tjejer skulle stoppa i sig två morötter, fyra räkor och några korvbitar.Det får mig att undra om ensamstående äter tacobuffè med sina barn?

Jag antar att om man skulle hamna som ensamstående så tar till sig det livet på ett annat sätt till slut. Livet kan ju knappast stanna, även om det känns så för mig just nu.

Efter denna vecka kan man lugnt säga att Rafael sitter säkert! Livet som gift är absolut inte en dans på röda rosor, men det är klart mycket roligare över lag. Att få dela vardagen, äta mat tillsammans, sova tillsammans, prata, umgås och tillsammans ta ansvar för barnen. En drömvärld som jag ska uppskatta extra mycket nästa vecka.

]]> http://lifestyleblogs.se/mrsmoet/2011/08/06/ensam-ar-inte-enkelt/feed/ 3 http://lifestyleblogs.se/mrsmoet/2011/06/14/bebis-eller-slampa/ http://lifestyleblogs.se/mrsmoet/2011/06/14/bebis-eller-slampa/#comments Tue, 14 Jun 2011 19:40:22 +0000 mrsmoet http://lifestyleblogs.se/mrsmoet/?p=10307 Läs mer... →]]> Skärpning nu butikerna!

Bilden ovan ska föreställa en klänning från butiken Zarah. För mig är det ett linne. Jag kan sträcka mig till att det är en tunika, men kom inte och säg att det är en klänning? När jag höll upp den och måttade på Emilia, slutade den strax nedanför rumpan. En klänning ska man kunna ha med bara trosor under enligt mig, men hade jag satt på denna på Emilia och hon hade böjt sig ner för att ta upp något från marken, så hade hon visat hela rumpan. Är det det vi vill ha ut av kläderna som vi sätter på våra barn?

Jag åkte till Kungsmässan efter jobbet idag med tjejerna och skulle hitta kläder till Emilia inför skolavslutningen i morgon. Två timmar gick jag runt och blev argare för var minut. Vad är det för kläder som finns i butikerna idag? Emilia drar storlek 122, men kan även ha 128 i vissa fall. Det innebär att jag kan gå både till barnavdelningen och till ungdomsavdelningen för att leta kläder till henne. På barnavdelningen kan man fortfarande hitta vissa kläder som går att sätta på henne, men det mesta är enligt mig allt för barnsligt för henne. Går man sen över till de större storlekarna så blir man mörkrädd. Har H&M, Kappahl och Lindex fått för sig att vi vill klä våra barn som små slampor? För korta kläder, för utmanande, för mycket spets, för mycket glitter. Jag är så tacksam för att jag fortfarande kan hitta kläder på barnavdelningen, men till hösten lär jag få tvingas att handla på ungdomsavdelningen. Jag fasar för den dagen!

Jag tog mig en tur in till Alfons butik, och där fanns massor av vackra kläder som Emilia skulle kunna ha haft på sig. Problemet där var att topparna började i prisklass från 700 kr för linnen och uppåt. Hade jag handlat där idag hade det tyvärr resulterat i att Emilia endast hade fått en tunika. Ingen kjol, inga skor och inga leggings. Blir ju lite vulgärt även det att bara gå i tunika. Inte ska det väl behöva vara så att det krävs en höginkomsttagares lön för att vi ska kunna klä våra barn anständigt?

Vi lyckades slutligen hitta ett linne på Kappahl som hon ska ha till sin kjol i morgon, men jag hoppas av hela mitt hjärta att höstens kollektion ser annorlunda ut för våra barn.

God kväll på Er!

Rafael tog med sig Leonie in på hennes rum för att natta henne. Efter en stund kommer Leonie ut och hoppar runt för fullt. Hon berättar glatt att nu har hon läst saga för pappa, och nu sover han! Hon fick ta sig en tur på toaletten och sedan var det bums i säng igen, där pappan låg och undrade vart hon hade tagit vägen.

Emilia sitter i soffan med mig och tittar på TV4 som visar en dokumentär om Victoria, ett litet barn som är svårt hjärtsjuk. Nu när En unge i minuten är slut, fick man gråta till denna istället. Herregud så lycklig man ska vara som har två fullt friska barn här hemma. Jag varken vill eller kan föreställa mig hur hemskt det måste vara att ha ett sjukt barn, där man är oviss om framtiden. Jag gråter bara jag skriver om det. Det är lätt att ta för givet att familjen finns där för alltid och att allt alltid kommer att vara som det är, men man måste nog stanna upp ibland och känna tacksamhet för allt underbart man har runt omkring sig.

Familjelivet är inte en dans på röda rosor och jag erkänner att det flyger fliser här hemma ibland, men som jag älskar min familj. Är så oerhört tacksam över att ha en fin make och två fantastiska barn. Ni är allt för mig ♥

Detta måste vara periodens mest fotograferade föremål, men det är svårt att inte älska dessa träd.

Skön kväll hemma

Nu är det lugnt och skönt här hemma. Rafael är på Ullevi och ser på fotboll, Leonie sover i sin säng, och Emilia sover vid min sida. Hon älskar att titta på ”Mamma byter bo”, men somnade efter halva avsnittet. Själv njuter jag av en kväll för mig själv i soffan.

Jag packade upp Goodiebagen som vi fick på Galan i helgen idag, och jag måste säga att jag är så besviken. Fotoboken från Canon, en olja och en solkräm är väl det enda som jag känner att jag kommer att få nytta av. Smyckesaskar som är tomma, fula gröna plastiga armband, kondomer och små pappersetiketter till vinglas fattar jag mindre av? Vem vill ha det? Jag vill inte verka girig, men det har skrivits så mycket om vilka fantastiska sponsorer som de fått och just den delen har jag svårt att se. Möjligen menade de priserna till de som vann sina katergorier i omröstningen, för där lät det som om de vann fina saker.

Jag är så tacksam över min helg, för det var givetvis så kul att träffa så många härliga bloggare, men själva Galan tycker jag faktiskt inte var väl genomförd. Det var otroligt många missar, och detta att baren och dansen stänger kl 01.00 var rena katastrofen enligt mig. Varför ansöktes det inte om förlängd kväll? Om nu inte det hade fungerat så hade jag uppskattat om de hade talat om att hotellet stänger så tidigt, för då hade jag hellre valt att åka in till stan. Man åker iväg för att umgås och precis när allt är som bäst tänder de lampor och kör iväg en. Tyvärr, mina betyg blir blygsamma.

Sen är det svårt att hinna med allt, men där får man ju själv välja att prioritera. Jag hade velat se en del föredrag, men valde att lägga tiden på att umgås. Inte kände jag att jag hann med att prata med alla som jag hade velat. Man kanske skulle haft en hel vecka ihop

Med anledning av den artikel som publiceras i Göteborgsposten idag har jag valt att anpassa detta inlägg till Er som trillar in på denna blogg under dagen. Förutom Ni som brukar vara här och läsa, kommer nog bloggen under dagen bli besökt av folk som antingen läst artikeln och tycker det som hänt är hemsk, men även av de som anser att jag får skylla mig själv.

Denna blogg har funnits sedan sommaren 2008 och den har fram tills söndagen den 17 april gett mig enorm glädje.  Jag har njutit av att kunna dela med mig av mitt och min familjs liv, både vad gäller bilder och text. Bloggen har gett mig många underbara vänner och jag har även fått möjlighet att delta på trevliga event. Jag har ett stort intresse av att fotografera, laga mat, resa och umgås med vänner. Att sedan få dela med sig av detta till andra människor, och dessutom få respons på det man gör har varit underbart. Den glädjen togs ifrån mig den söndagen då jag gick in på min Facebookprofil och ser att jag har fått ett meddelande från en för mig okänd person, som meddelar att någon annan stulit det liv jag delar på min blogg.

En okänd person har tagit mina bilder och sedan skapat sig en egen familj på Facebook, där hon lagt upp fullt av bilder på mig och mina barn. Hon tog över mitt liv och stal samtidigt mina barn, om än bara på bilder. Hon stal samtidigt mina känslor.

Ska jag kanske skylla mig själv? Många anser nog det när jag frivilligt lägger upp bilder av mina barn på internet. Enligt polisen är detta något man får räkna med, och de är inte alls intresserade av att lägga ner någon tid på att utreda det hela. Facebook, som har mer regler än vad man kan orka läsa, och som provocerar människor världen över genom att plocka bort bilder av homosexuella män och målningar av Anders Zorn, har inte ens bemödat sig att svara på min anmälan om bedrägeri.

Polisen menar att det denna person har gjort är endast ett brott mot Upphovsrättslagen, och den är så klen att de inte kan lägga tid på det. För mig är det oerhört mycket mer. Att någon stjäl mina bilder är inte problemet. Hade någon stulit en bild som jag tagit för att de tycker att bilden är väldigt fin hade jag bara blivit stolt, men det är inte bara bilder personen har stulit. Hon stal mina barn, mina känslor och mina upplevelser. HON var stolt när hon visade upp att min dotter hade tagit Silverfisken. HON var lycklig när hon hade gått på bio med min dotter. HON var glad när min yngsta dotter kom på besök. Min yngsta dotter är nämligen inte min äldsta dotters lillasyster längre. Hon är en kusin numera. Min äldsta dotter har däremot en bror som heter Odin. Han är tydligen svårt sjuk och kommer kanske inte att överleva. Undrar vems barn det egentligen är?

Om nu jag får skylla mig själv när någon annan stjäl mina barn och lever mitt liv, kan man då säga detsamma om en person som blir nedslagen på Avenyn? Folk kanske bör räkna med att bli nedslagna eftersom man väljer att gå där en sen kväll? Ska tjejer med kort kjol skylla sig själv om de blir våldtagna? Det kanske är något de bör förstå kan hända när de klär sig så?

Hårda ord från min sida, men det är så jag ser det.

I Sverige 2011 finns det ca 500 000 bloggar och ca 4,5 miljoner Svenskar har ett Facebookkonto. I vårt svenska samhälle har det blivit en naturlighet att dela med sig. Det är inga konstigheter att visa bilder från ens vardag. För många är det en självklarhet att dela med sig av bilder av sina barn, sin vardag och sitt liv.

Jag gör något som väldigt många andra gör, och jag anser inte att jag ska behöva räkna med att någon går in och stjäl mitt liv. Redan innan detta hände begränsade jag mig i bloggen. Jag valde mina ord väl och jag delade bara med mig av texter och bilder som jag kunde stå för. Mina barn känner till bloggen och min äldsta dotter, som nyligen lärt sig att läsa, sitter ofta och läser vad jag skriver. Hon älskar dessutom att jag tar bilder av henne, och hon tycker om när bilden sedan hamnar i min blogg.  Tro mig, hade hon sagt det motsatte så hade jag omedelbart slutat att dela mina bilder av barnen.

Sedan en vecka tillbaka finns inga nytagna bilder av barnen på min blogg. Jag har känt mig ännu mer begränsad och jag har funderat mig gråhårig på hur framtiden för denna blogg ska se ut? Sluta helt? Låsa bloggen? Eller tuta på som vanligt?

Svaret blir att jag efter idag tutar på som vanligt. Jag tänker INTE låta en idiot bestämma över vad jag ska göra. Den dag jag slutar att blogga gör jag det för att JAG har tagit det beslutet. Utan att någon annan tvingat mig att fatta beslutet. Så, VÄLKOMMEN TILLBAKA!