Här kommer då hela sanningen
Ja, då har tiden kommit för att berätta hela sanningen och vad det är som plågat mig så de senaste veckorna. Jag och Rafael har beslutat oss för att gå skilda vägar. Vi har kämpat och kämpat i många år, men nu orkar vi inte längre. Det tär allt för mycket på oss bägge två och vi har enats om att vi nog är lyckligare på var sitt håll. Detta är INTE ett lätt beslut. Jag har gråtit, förbannat, hatat, älskat, skrattat, sett framåt, kämpat lite till och tänkt, tänkt och tänk. Det finns fortfarande en del av mig som undrar hur jävla korkad jag kan vara som slutför detta, men samtidigt finns det en del av mig som på något sätt känner en inre ro. Ingen kan komma och påstå att vi ger upp för lätt. Vi har snart varit ett par i tolv år och jag tror faktiskt vi har kämpat i elva av dessa. Vi har haft klippkort hos familjerådgivningen och gick där i många år. De ”kickade ut oss” när vi sa att vi skulle gifta oss!
Rafael är på många sätt en fantastisk människa och jag tycker fortfarande väldigt mycket om honom. Han är en enastående pappa och han har alltid delat allt ansvar här hemma. Vi bråkar aldrig om varken pengar, barn, städning eller ansvar. Jag skulle vilja säga att vi till 90% har det riktigt bra. Jag kan fortfarande bli pirrig i kroppen när jag ser honom och jag är så väldigt stolt över mycket av det han gör. Så finns det då ett MEN. De sista 10%. De som kanske borde vara en sån liten del som som tär sönder oss. Vi är så enormt olika som personer och just detta där vi inte får till det, där är vi som natt och dag, som hund och katt.
Ska man då ge upp för ynka 10%? Nej kanske en del tycker. Ja, säger jag till slut. Vi har som sagt kämpat och största anledningen till det är ju tjejerna. Jag vill verkligen inte splittra en familj och jag har aldrig trott på att det finns lyckliga skilsmässor. Jag tycker inte alls om att ge barnen ett flackande liv, fram och tillbaka mellan mamma och pappa. Det har varit min största anledning till att kämpa på. För att få ge tjejerna den familj de har rätt till. Tyvärr håller inte det längre känner vi. Jag ältar detta med Rafael och mig så satans mycket att jag inte längre är en bra mamma. Jag orkar inte längre och det tär sönder både mitt huvud och mitt hjärta. Det finns inte orka kvar att vara en bra mamma. Gör man då rätt i att gå kvar i den familjen?
Nu när vi har kommit så långt så att vi har bestämt oss så känns det rätt skönt, samtidigt som vi både är ledsna. Mina känslor åker berg- och dalbana hela dagarna. Vi är väldigt eniga i det mesta som har med separationen att göra och vi är båda eniga i att vi sätter barnen i främsta rum. Det finns inget som är viktigare än att de får det så bra som man bara kan ha det i en skilsmässa. Vi har berättat för dem idag och de tog det faktiskt bra. Lite för bra kanske? Är de i chock eller har de sett hur detta tär på oss och tycker det är skönt med en lösning? Jag vet inte. Vi har valt att fokusera på att vi inte längre vill bo i samma hus och att vi tror att livet blir bättre för oss alla om vi bor i två hus. Att vi ”gör slut”, som tjejerna säger, får komma framöver och bli något de vänjer sig vid.
Vårt mål är att hitta ett mindre boende till mig här i närheten, vilket inte är allt för lätt, men vi hoppas på att det löser sig. Jag har varit på lite visningar och jag har även hittat lite alternativ. Nu återstår bara att lösa den ekonomiska biten.
Nu kanske ni förstår varför det varit både tyst och negativt här på bloggen. Det har varit svårt att skriva om sitt liv när man samtidigt håller på att gå sönder som människa. Jag har varit så trasig så att jag trott att jag ska klappa ihop totalt, och mitt i det har jag haft enormt mycket att göra med mitt nya företag. I måndags var det så illa att jag till slut satte en påse vid munnen för att få tillbaka andningen. Jag försökte fokusera på jobbet och hade samtidigt mäklare, Rafael, vänner och min bankkontakt som ringde mig om vart annat. Den kvällen insåg jag att detta skulle inte hålla och risken var att dö på kuppen. Nu har jag valt att släppa allt lite och bara vara i det. Glömma allt som har med skilsmässan att göra mellan 08.00-16.00 och fokusera på att jobba. Det är inte helt enkelt, men mitt liv blir inte bättre av att jag inte tar hand om mina kunder.Resten av veckan har det gått som på räls på jobbet och vi har haft det riktigt trevligt hemma.
Rafael kommer alltid att vara en del av mig och jag är tacksam för de 12 år vi delat. Vi har gjort så mycket kul, rest på fantastiska resor, fått två vackra barn och kämpat upp våra företag. Nu önskar jag bara att vi blir lyckliga på var sitt håll. Jag ser fram emot att sluta vara en tjurig, besviken och sårad fru och istället bli en glad och harmonisk exfru. Förhoppningsvis kan vi bli världens bästa ex istället.
Så, då var det sagt!
Senaste kommentarer