Lilla fjärilsväskan som Leonie fick av Emilia i present när vi kom hem från Danmarksresan med Bloggbussen packades idag med gröna vindruvor. Dagens klädsel valdes ut själv och favorittröjan med texten ”I love candie” skulle så klart på.

Nya skolryggan ville hon inte ha utan tjatade till sig att få Emilias gamla väska.

På plats i klassrummet med lappen där det står Leonie.

Så har man då sin minsta tös i skolan

Idag var det första skoldagen på Lindåsskolan och Leonies första dag där. Emilia åkte skoltaxi och fixade sin första dag själv, medan jag åkte med Leonie och fick hålla henne sällskap en stund. Hon fick hälsa på Rektorn och skolsköterskan som hälsade dem välkomna till skolan och Loenie var så stolt när hon gick in till sitt klassrum. Sen gick det mindre bra igen. Hon kämpade med sina tårar under hela samlingen och i samma sekund som jag sa att jag skulle åka, började hon gråta. Det är inte alls likt Leonie detta och det känns så ovant. Vi har ju skämtsamt kallat henne för väskan eftersom hon alltid varit så enkel och något vi bara tagit med oss överallt. Nu ser jag hur jobbigt hon tycker detta är och det gör vansinnigt ont i mig. Hoppas, hoppas, hopppas att det snart vänder.

Hennes lärare fångade upp att Leonie började gråta när jag skulle gå så hon bad Leonie om hjälp med att sätta upp namnskyltar i Matsalen. Tack för det, för Leonie blev så glad och tog fröken i handen och skuttade i väg och kände sig viktigt när hon skulle få hjälpa till.

Min arbetsdag i går var galet stressig och idag måste jag vara bättre på att andas mellan varven. Jag jobbar inte fortare av att sluta andas nämligen :) Jag är i stort sätt klar med en av lönekörningarna och har satt min partner på att sköta en annan, så nu ska jag nog hinna få klart alla innan fredag.

Ha en fin dag!

Som sagt, söt som socker, men herre jösses vilket humör hon har.

Leonie, Leonie, Leonie….

Herre min gud vilket humör min minsta tös skaffat sig. Go och glad för det mesta, men när hon lackar ur då gör hon det med besked. I kväll ble vhon skitsur för att hon inte fick gå på promenad med grannen, typ 30 minuter efter att vi sagt att de skulle gå och lägga sig. Hon klampar in, slår i dörrar och rycker åt sig Rafaels iPhone och gömmer den i garderoben med orden – Den dumma pappan behöver inte ha någon telefon!

Jag hade mer tålamod än någonsin denna kväll och lyckades få henne i säng utan att själv gå i taket. Jag körde med taktiken fjäska och gulla istället, även om det var för tomma öron. Jag fick höra att jag inte fick kalla henne för varken söt, lilla ungen, kottungen eller argbiggan. Jag fick inte titta på henne och jag fick inte pussa på henne.

Det kan nog vara så att första dagen på nya skolan har slitit ut henne idag för två sekunder efter sov hon som en stock. I sin egen säng, för hon ville ABSOLUT INTE sova med Emilia. Hon var visst också dum.

 Lilla ungen fick mig att skratta

Igår när jag äntligen kom fram till Kolmården och kyrkan där Mathilda skulle döpas gick det som en kniv rätt i magen när jag tog första steget in vid kyrkgången. Jag hade inte alls tänkt på att jag åter skulle till pappas grav, för första gången sedan vi begravde honom ( så ofta är jag ”hemma”). Tårarna började bränna direkt och jag skämdes som attan över att jag inte tänkt på det och absolut inte var beredd på det. Jag hade heller inget med mig att lägga vid graven. Jag som alltid avundas mina syskon som har möjlighet att besöka graven, fixa med blommor och plantera mera. När jag väl hade chansen missade jag den.

Som sagt, tårarna brände och jag fick kämpa hårt för att inte gråta bort allt smink innan vi ens kommit in i kyrkan. Jag bestämd mig snabbt för att lägga 100% folkus på Mathilda, dopet och glädjen och istället vänta tills efteråt med att tänka på pappa.

Så när vi står utanför kyrkan hör jag Leonie ropa på mig. Jag vänder mig om och tittar på henne och då står hon med ett stort leende så som hon ser ut på bilden. – Mamma, kolla på mig! Jag står rätt upp på en död gubbe som ligger i en kista.

Det kan ju låta hemskt, och det gör det väl, men samtidigt så är barn så härliga i det som de faktiskt inte förstår helt. För henne ligger det inga känslor bakom och hon fattar ju inte helt att man kanske inte pratar om någon på det viset. För hennne var det bara ett konstaterande att hon stod på en plats där det under henne låg en död människa. Det var inte min pappas grav och personen som låg där dog redan i början av 1900-talet, så jag kunde inte annat än att börja skratta.

Vilken tur att man har barn som lättar upp stämningen!

Stolt som sjutton nu när hon slängt stödhjulen och far fram i full fart på cykeln

God morgon på Er!

Rafael har länge hållt på att träna Leonie på cykeln utan stödhjul och för någon vecka sedan lossade det helt. Nu cyklar hon för fullt utan några som helst problem. Eller rättare sagt, det är inga som helst problem för henne, men värre är det för mig. Satan, vad hon kör fort och oj vad jag får tvångstankar. Jag får upp bilder av än den ena olyckan efter den andra och önskar ibland att jag kunde stoppa ner ungen i en barnvagn igen där hon kunde ligga still, utom några som helst faror. Igår var en hjärtinfarkt så nära. Leonie och grannen Nora cyklar fram och tillbaka på vår lilla väg och helt plötsligt förstår jag att de har en tävling om vem som kommer tillbaka snabbast. Jag står i vardagsrumsfönstrer  och kikar och Rafael står på altan och håller koll. Så ser jag hur Leonie, efter att hon har fått full fart på cykeln, lyfter sina ben från pedalerna och håller upp fötterna. Allt för att inte nå bromsen. Rafael står och skriker på altan BROMSA LEONIE, BROMSA!! Jag står i vardagsrummet och ser alla faror som kommer en och en. Först ska hon med en sväng ner på vår uppfart. Det funkar. Sen över alla gupp i nedförsbacken. Hon har fortfarande kontroll. Så kommer Rafaels bil som står parkerad. Den svänger hon runt i full fart. Å så kommer då den där jäkla stenen som ligger på vår gräsmatta. Jag står med hjärtat i halsgropen och skriker NEJ NEJ NEJ. Det är hysteriskt hemma. Så kommer då ungen och bromsar cykeln genom att kasta sig på gräsmattan, strax bredvid stenen. Hon reser sig upp, torkar av sig och skiner upp som en sol och är grymt stolt över att hon vann tävlingen. Mamman står i vardagsrummet och gråter. Leonie är totalt orädd och hon kommer ge mig ångest så många gånger. Jag kunde knappt sluta gråta efter det igår. Rafael skällde på henne och sa att hon måste bromsa och att hon inte får cykla så snabbt, men då blev hon bara sur. – Hur ska jag kunna vinna tävlingar om jag ska hålla på och bromsa hela tiden? Jag har en härlig sommar framför mig inser jag.

Så ja, nu är hon på dagis och jag får ”koppla av” med att arbeta. Idag är det en dag på Wasa Allè som gäller. Hur länge får vi se, för Rafael är i väg på spännande jobb idag ( berättar mer senare) och jag vet inte om det blir han eller jag som hämtar i eftermiddag. Jag hoppas alla fall att få ta mig till gymmet i kväll för jag har hittat ett nytt pass som jag vill testa. TRX heter det och jobbar på styrka, smidighet och balans. Låter skoj.

Nu ska jag sätta full fart här så nu önskar jag er en fin måndag!

 

Det blir visst bara iPhonebilder numera, men jag har glömt min kamera hos Rafaels mamma.
 
God förmiddag
 
Leonie var så ledsen i morse när hon skulle klä på sig. Hon har alltid varit väldigt bestämd med vilka kläder hon ska ha på sig och idag var hon så ledsen över att Emilia har en massa Taighta byxor när inte hon har det. Jag har nästan uteslutand köpt ”pluffsiga” byxor till Leonie eftersom hon haft en sån typ av kropp så att de har suttit bäst. Jag har gjort det för hennes skull, för att det inte ska sitta åt runt magen. Nu grät hon över att hon var tvingad att ha på sig dessa och inte sånna byxor som Emilia har. När det rinner tårar över ett speciellt önskemål faller jag som en fura, så nu har jag lovat att vi ska shoppa lite till helgen ( stackars mig va!). Leonies garderob behöver ändå rensas och fyllas på så det är ingen shopping som gör enbart för dessa tårar. Nu ska jag låta ungen bestämma lite själv istället så kanske jag slipper alla disskutioner  som är varenda morgon.
 
På bilden ovan ser ni vår vardagsrumstapet som kom upp för lite mer än ett år sedan. Den som jag absolut inte gillar längre. Den är helt fel, även om jag tycker tapeten i sig är snygg. I helgen kom vi överrens om att det är så att den inte funkar så nu ska den bort. Den ska bort ihop med alla färgade och mönstrade tapeter, och något sådant komme aldrig mera upp i mitt hem. Jag har insett att jag inte klarar av sånt. Framöver blir det mer målat och i färger som inte sticker ut. Jag ska inte ha saker som jag tröttnar på så fort och som inet gör så mycket väsen av sig. Väggen bakom soffan blir inte helt vit, men inte långt ifrån. Sen ska jag ta tag i att förstora bilder och rama in och ha där. Som det ä rnu kan man ju inte sätta upp minst lilla. Det blir helt galet på den tapeten som är där nu. Gör om gör rätt.
 
Kram på Er
 
Ps. Ett centrerat inlägg, som jag inte alls gillar, men det vill sig inte på annat sätt.
 
 
 
 
 

 

Jag älskar den här bilden och den måste bli en förstoring när vi kommer hem

Min lilla goa Leonie

Leonie är ju inte så direkt förtjust i att bli fotograferad, men idag lyckades jag fånga några härliga bilder av henne. Jag måste få bort det där att jag vill få henne att se in i kameran, för bilderna blir ju helt klart bättre när man bara tar spontana bilder utan att tjata om deras uppmärksamhet.

Min Nikon har en väldigt dålig skärm och visar så otydligt hur bilderna blir. Att solen dessutom skiner för fullt gör det inte enklare. Man få alltså skjuta av en herrans massa bilder och så hoppas att de blir bra när man kommer hem och får upp dem på datorn. Det är först då man ser exakt hur bilden blev.

Glassarna i påsen avslöjar att det måste vara november och i närhet av hennes födelsedag, men hur mycket fyller hon?

Bloggen kommer att vara bra att ha!

Här om dagen satt jag och kikade på lite gamla kort på barnen när de var små och då insåg jag hur väldigt snabbt man glömmer av saker. Jag hittade bland annat bilden ovan och fick problem med hur många år Leonie fyller här? Jag velade mellan 2 och 3 år, men nappen i munnen gör att det borde vara 2 år. Jag räknar också bakåt i tiden i vilka vinterskor hon haft under åren :)

Nu börjar jag förstå varför min mamma inte minns saker när jag frågar om hur det var när jag var liten. Om inte jag minns saker med min 5 åring, så får jag nog acceptera att min mamma inte minns saker när jag är 37 år. Jag minns händelser, resor och hur saker var, men jag är ytterst dålig på att komma ihåg när allt skedde. Hur gammal var de när de slutade med blöjor/napp/välling? När lärde sig Emilia säga R ordentligt? Just dessa R minns jag med Leonie ännu för det var bara någon månad sedan, men det kanske också snart faller till glömska. Tur att man har bloggen så att man åtminstone kommer att minnas och kunna se tillbaka på de senaste åren.

Jag måste nog bli bättre på att notera här i bloggen vad barnen gör och dokumentera deras utveckling. De säger ju så mycket roliga saker och de bör jag bli bättre på att skriva upp för hur ska man annars minnas allt kul. Jag kan ju börja med att berätta om Leonies frågor och konstaterande här om dagen. Vi satt i bilen på väg hem från stan när Leonie frågade mig om vart hon var när jag var liten? Jag svarade hon inte fanns då och då frågade hon vidare om hur hon kom in i min magen. Drog en snygg och lämplig variant av det svaret. Då säger lilla ungen:  – Men mamma, låg jag verkligen där inne bland all mat som du har tuggat på? Blir inte det lite skitigt och äckligt för mig?

Man har svårt att hålla sig för skratt ibland och allt är verklig en inte så lätt att förklara för de små liven.

Strax dags att krypa ner i varma sängen och ladda för morgondagen. Vi har fullt upp i morgon med ridskola för Emilia, avslutning på Leonies gymnastik med uppvisning och sen ska dessutom jag på ledarutbildning på Ridskolan. Rafael är långt borta i morgon och jobbar väldigt sent, så farmor kommer och hjälper mig med barnen när jag ska lära mig om hästar.

Kram och god natt

- Mamma, ska vi låtsas att jag har glasögon på mig?

Hej på Er!

Leonie var så uppspelt i morse. På fredag väntar nämligen ett litet äventyr för henne och det första hon frågar varje morgon nu är om det är fredag. Snart så! Jag kikar bara inom som hastigast för jag har massor att göra och tiden rinner ju på i full fart som vanligt. Innan det är dags för ridning, gymnastik och yoga så ska ROT ansökan göras, löner registreras och fakturor gå ut. Bäst att sätta fart med andra ord :)

Storasyster kom upp och väckte oss och sa att nu måste vi ner och sjunga för Loenie.

Så här många år fyller jag idag!

I ett av paketen fanns en sminkdocka, precis som hon hade önskat sig.

Pyntad och klar och väntar nu på att alla kompisar ska komma på kalas

Hipp Hipp Hurra min lilla älskling

Min vackra lilla tjej fyller 5 år idag och nu säger hon att jag inte får säga att hon är min bebis mer. För mig kommer hon alltid att vara min bebis. Förmodligen även när hon fyller 20. Livliga, härliga Indra Leonie. Du berikar mitt liv varje dag och det är en enorm ära att få vara din mamma. Stort grattis till dig idag.

Nu ska vi fixa till ballonger, godispåsar och duka upp bordet. Ett kalas mellan 12-14 för alla kompisar och nästa från 15.00 för familjen. Full fart med andra ord!

Bild lånad från Beauty Planet

Snabb shopping mitt i jobbet

Med höst och vinter kommer Leonies problem med sina kinder och runt munnen, där hon alltid får röda utslag som svider illa på henne. Jag har köpt och provat många olika krämer som jag smörjer henne med, men har nu insett att bäst resultat får jag av Elisabeth Ardens Eight hour creme. Den är ju känd för att vara extremt bra och den funkar verkligen på Leonie. Här om dagen var det riktigt rött runt munnen när hon skulle sova och jag smörjde in henne. När hon vaknade dagen efter var det fint igen ( för att så komma igen under dagen efter att ha varit ute och lekt)

Jag har inte mycket kvar i min tub och googlade just namnet och hamnade på Beauty Planet som hade den till riktigt bra pris, endast 159 kr med frakt och allt. Det får bli ett litet tips idag! Leonie kommer att bli jätteglad för sin nya ”Lisakräm” som hon kallar den. Hon påminner både morgon och kväll om att vi måste smörja och sista dagarna har hon flaggat för att den är på väg att ta slut.

Nu ska jag sätta full fart igen innan det är dags för lunchrast. Jag har en TO DO lista bredvid mig och stryker i full fart, för allt flyter riktigt bra idag. Härligt!