Min normalt sätt ganska lugna och ordentliga Emilia har de senaste veckorna haft ett och annat bryt hemma som inte varit skoj. Det sker runt läggningen och hon slår om från en sekund till en annan, och blir fullständigt rasande, ledsen och uppgiven. Senaste utbrottet kom igår när hon skulle sova. Hon är sedan sommaren van vid att få vara uppe lite längre och jag kan förstå om hon har svårt att somna nu när vi försöker begränsa tiden lite. Jag eller Raffa ligger bredvid henne en stund varje kväll, men om hon vill vara vaken en stund efter det så får hon ligga själv på sitt rum och läsa eller bara mysa med Zingo som alltid vill vara inne hos henne på kvällen. Igår låg jag där i ca 30 minuter, och efter att jag hade gått var hon uppe flera gånger och tjatar om både det ena och det andra. Till slut bröt hon ihop och det skreks och tårarna forsade. Hon tror helt plötsligt att alla hatar henne, ingen vill vara med henne och själv vill hon flytta hemifrån! – Jag kan inte bo bland så dumma mammor och pappor, hördes från hennes rum igår.
Även om jag lärt mig att barn går igenom vissa faser, och att jag hört av andra föräldrar att de upplevt detsamma så känns det fruktansvärt. Jag vill inte höra att mitt barn tror att hon är hatad. Jag vill inte höra att jag själv är så dum mamma att jag inte går att bo med. Allt jag vill är att ha en glad tjej som tycker mamma och pappa är de bästa. Hon fick ett liknande utbrott den veckan Raffa var i Polen, och då stod hon i trädgården och skrek till Anna att hon ville flytta. Tur man har grannar som vet att jag inte slår mina barn. Den gången blev hon lugn efter ett tag och var mycket ångerfull och kramades som aldrig förr när jag åter fick lägga mig bredvid henne i sängen. Igår var det Raffa som slutligen fick henne att sova, och jag såg på henne i morse att hon tyckte det var riktigt jobbigt att se mig i ögonen idag.
Idag har hon haft sin första riktiga skoldag och det ska bli så kul att hämta henne om en liten stund. Gårdagen får vara glömd och så får vi hoppas att det är slut på bryt framöver.
Åhh vännen så svårt detta är.Våra barns frigörelse..Jag vet man tycker alltid att det skall väl inte komma nu hon är bara 7 år men så fungerar det inte.Jag tror att pga. att ni är så bra föräldrar har E mod att våga bli så där arg hon vågar provocera och framförallt hon vågar kramas och bli arg igen.Sträck på er för du och din man gör ett kanonjobb med era barn.De kommer att utvecklas till tänkande, ärliga och starka människor.Jag vill inte att det skall låta som ett föredrag utan vill bara ge dig lite styrka som vi alla behöver ibland.Kram gillar dig.
Oj så jag känner igen mig, man känner sig verkligen helt maktlös då dessa utbrott kommer. Oscar är precis lika dan, vi är världens hemskaste föräldrar, vi hatar honom, han hatar oss, vill inte se oss med, flytta hemmifrån……allt är helt enkelt pest.
Har tyvärr inga bra tips att komma med, men skickar styrkekramar och hoppas att hon har en snabbt övergående fas,man får tänka så när man själv sitter där och tycker det är jobbigt att det är än jobbigare för dem själva Kramar