Emilia förra veckan när vi var vid Örsviken. Min coola och tuffa tjej!
Jag jobbade över en stund i dag och då ringer Raffa mig och är både sur och bekymrad. Emilia har sagt när hon kommer från dagis att hon vill vara ute och cykla en stund, och efter att ha fått på sig sin hjälm drog hon iväg. När Raffa ringer mig har det gått en halvtimme och hon syns ingenstans. Det har redan blivit mörkt och han gillar inte alls att hon är ute själv på cykeln. Hon sa att hon skulle cykla till Ella, men när Raffa ringer dit så är hon inte där och har ej varit där heller.
Det lilla område som vi bor på är inte så trafikerat, men det kommer ju en och annan bil. Det är mörkt ute och hon är ensam. Givetvis blir man som förälder väldigt orolig, och Raffa var dessutom hemma själv sjuk och med Leonie, vilket gjorde att han var lite låst. När jag sedan kom hem hade hon just kommit tillbaka efter att ha varit ute i en timme.
Hon var själv väldigt glad för hon hade cyklat till stallet, som ligger på synligt avstånd, och gått in där och frågat om hon fick klappa hästarna. De hade tagit emot henne och hon hade haft superskoj. Det är nu jag blir så rådvill. Jag har två olika röster inom mig som säger helt olika saker. Den ansvarsfulla mamman är ganska arg och vill skälla på henne. Säga att man absolut inte får göra så och säga att hon inte får göra så igen.
Men sen har vi den stolta mamman mitt uppe i allt. Jag tycker hon är grymt cool när hon cyklar iväg och ser till att få göra det hon vill göra. Tar för sig och klarar sig på egna ben. Det är min tjej det! Hon är inte rädd och hon gör det som får henne att må bra. Jag gillar det.
Jag, eller vi, valde att gå halva vägen var av dessa röster. Jag sa att hon inte får cykla iväg utan att vi vet vart hon ska cykla, och om hon cyklar till Ella men Ella inte är hemma så får hon cykla tillbaka och säga vart hon åker istället. Alternativt be den förälder hon kommer hem till att ringa oss. Jag lovade henne också att jag snarast ska köpa en reflexväst så att hon syns som en “liten lampa”, när hon är ute och cyklar. Samtidigt gav jag henne beröm för att hon var tuff nog att göra det hon ville. Jag frågade om hon hade haft skoj och det riktigt lyste ur ögonen på henne. Det är ingen tvivel om att jag har en liten hästtjej här hemma!
Nu väntar jag på att Desperate Housewifes ska börja och det ska bli ljuvligt att sjunka ner i soffan efter en lång och stressig arbetsdag!
♥
Hon låter som en riktig liten hästtjej! =) Hoppas den lilla/lille i magen är lika djurgalen som jag också, annars blir det inte lätt att ha en sådan mamma som jag! ;0) Hoppas allt är bra i Göteborg! Här har det varit krassligt efter influensavaccin, men puh så lättad jag är över att äntligen ha fått detta efterlängtade svinvaccin… ;P Hoppas vi ses SNART söta Åsa!! KRAM KRAM
tycker ni reagerade helt rätt! härlig tjej som vågar ta för sig men det är såklart viktigt att hon förstår att det KAN hända farliga saker och att ni därför vill veta var hon är. Du är en så fin, underbar mamma!
längtar tills jag står där på bb och känner den där känslan du beskrev, kan tänka mig att den slår det mesta
kramar!
Godmorgon söta!
Jag tycker ni hanterade det jätte bra. Jag hade nog blivit så rädd att jag fått en utbrott när hon kom hem.
Vad stolt hon måste vara efter sin tur till stallet.
Ha en fin dag!
Kramar
Jo förresten, vi hade internetstrul igår och jag kom inte ut på nätet alls förrän efter 23.
Fint att se att du är så pedagogisk