God morgon vänner!

Ni minns kanske när jag skrev det här inlägget? Jag fick då sova  som max två-tre timmar sammanhängande sömn varje natt och hade gjort så sedan Jolie föddes. Sömnbristen var total, jag var så trött, så ledsen och visste varken ut eller in. Första halvåret efter att Jolie föddes gick bra – då var allt så nytt och hormonerna gjorde säkert sitt för att jag skulle orka men efter det blev det tyngre och när vi nådde slutet av hösten började gränsen vara nådd. Jag kan öppet skriva att jag grät varje dag. Kroppen fungerar inte utan sömn.

Följande frågor dyker ofta upp i bloggen – Hur gick det sen? Hur går det nu? Sover vi? Jag tänkte försöka svara lite kortfattat här nu då detta är en privat grej för mig men jag vet ändå att ni är många som är nyfikna.

I mitten av februari 2012 (då var Jolie alltså 13 månader gammal) började det äntligen vända efter mycket kämpande. Jolie började sova bättre och bättre och därmed gjorde vi också det. Nu vaknar vi i regel cirka 2-3 gånger per natt men då är det bara ”snabbisar” för att sätta i nappen eller liknande. Ingen mat längre alltså. För oss är detta rena drömmen jämfört hur vi hade det innan och vi är så lyckliga att detta med sömn äntligen fungerar.

Som småbarnsförälder kommer man nog alltid vara trött. Är det inte sömn som spökar så blir man trött av att ständigt hålla uppmärksamhet på de små. Så är det och det hör nog till. Men det finns trötthet och så finns det trötthet, det har jag lärt mig.

Ni var många andra som berättade om eran sömn i mitt förra inlägg. Hur har det gått för er? Har det blivit bättre? Jag hoppas det av hela mitt hjärta. För er som fortfarande kämpar på – det finns hopp, jag lovar. Glöm inte att ni är de bästa föräldrarna för era barn och att sömnbristen kan göra vem som helst knäpp. Ni är ändå de bästa ♥

Kaffe – min bästa vän det senaste året