… är jag.

Och därför tänker jag skryta.

I lördags spelade Seb match. Fotboll.
Det är inte ofta jag lyckas komma iväg och se hans matcher, men nu sammanföll det med Knivsta marknad, något vi tydligen hashtagade med #wtfestival, som jag och barnen redan planerat att gå på och fotbollsplanen ligger ett stenkast därifrån.

Det var sådant tempo!
Så fort min Seb klev in på plan väcktes matchen.
I telefon berättade jag för A att Seb blivit så duktig, att han stack ut och var bäst, och undrade om han varit så alla matcher jag missat…
Vilken spelare!
Det mesta jag hörde var ”Bra Sebastian!” i rop från tränare och medspelare.

Under söndagen hade jag försäljningspass i klubbstugans kiosk för laget.
Då jag stod där i luckan och krängde korv, glass, godis och läsk till matchbesökare och spelare kikar en av tränarna in…

Och jag får höra:
”Du, vilken match Sebastian spelade igår! Han var bäst! Han lyfte hela laget och tack vare honom satte kompisarna fart och alla kände som att de vann även om motståndarna gjorde fler mål.”

Jag vet ju redan att han är bäst, men jag sträckte nog på mig lite extra av att höra det där.

Under lagfotograferingen. Bild kommer i UNT.

17 maj.
Jag kan inte rå för det men jag önskar lite att jag bodde i Norge.
Och var norska. (Utöver att min sambo helst hade velat ha en norsk tjej, då de alltid låter glada och trevliga, även när de bitchar… Och så är de snygga…)

Som de firar den här dagen.
Det är fantastiskt och att avundas!

Grattis Norge!

Foto: min vackraste vän Sara